Aftonbladet – 1 december 1838, sida 3

föbrahamsson följae också med den bemaid -therrn, som förde dem omkring 20 famnar af Jsides från vagnarna, uppit skogen. Då Eklun Joch Abrahamsson ungefär en fjerdedels timm I derefier återvände, stodo de andra tre herrarn lvid vagoarne och tillsede Eklund och Abra Tbamsson att köra, dervid en herre steg up bakpå hvardera vagacen och en satte sig up på hvardera kuskbocken bredvid Eklund oc Abrahamsson. Eklund hade då frågat om oc hvarföre herrerne ieke ville stiga in i vagnarne; mer härtill hade desse endast svarat: kör du det avgår dig ej.v Uppå tillsägelse togo Ek lund och Abrakamsson vägen förbi Djurgårds bruon, Rosendehl och lusthusporten fram til Ladugårdslandstorget, hvarest de tvenne herrar som åkte på Eklunds vagn, och en af de me Abrahamsson åkande stego utaf och, utan at då Iiqvidera skjutslegan, tillsade kuskarne : ,kö nbem! i morgon bittida återkomma vi och skol adå å nyo hafva vagnarne, Abrahamsson, son förklarade, att han icke visste hvart den ena a de med honom åkande herrerne, efter afstigerdet vid Ladugårdslandstorget, tog vägen, körde vid berörde torg förbi Eklupd, åtföljd af der audra herrn, samt vidare fram till Mynttorget hvarest ban steg af och befallde kusken körs hem. (Uppsyningsmännen Hölmgren och Will. man hade icke seit om någon vid Mynttorge stigit af.) Abrahamsson, jemte Eklund, hemkommo derefter till hyrkuskgården emellan kl 2 och 3 på morgonen, utan att Eklund visste om den fjerde, med Abrahamsson åkande, herr varit inne på gården. Då vegnarne inkommit på gården hade en tulibetjent stigit fram, öppnat vagosdörra och yttrat: shär är lurendriöjerigedsm, Eklund hade då svarat: att om så vore, ville han köra dit honom anbefalldes; hvarefter Eklund och Abrahamsson, på tullbeteningens befallning, kört ned till packhusgården, der vagnarne stannat, hvaremot Eklund och Abrahamsson fått återföra hästarne och selarne hem. Eklusd och Abrahamsson förklarade likstämmigt, att det ofta plögar hända, att obekanta personer anmoda dem om körslor och först sedermera liqvidera legan, och hade ieke tviflat att få betalning, ehuru någon sådan ännu ej blifrit erlagd; att de icke blifvit anmodade att vårda eller snsvara för godset, eller afvetat, att något eller hvad uti vaguarne fördes; dock hade Eklund och Abreabamsson förmodat och kunnat förstå, att något var der inlagdt, emedan hästerne dragit tungt och varit svettiga. Hvarken Eklund eiler Abrahamsson hade sedan återsett någom af de åkande herrarne. Om seorgonen hade de berättat den timade händelsen för sin husbonde, som blifvit ledsen och förklarat, att de finge af sin månadspenning ersätta skjutslegan för båda vagnarna. Uppsyriagsmännses. Willman ech Holmgren tillkinnagålva, att de icke kunnat vikar upplysring, hvilken vors ägare till godset. Actar, v. Häradshöfdingen Wreimen och beslagarna påstodo emot hyrkuskdrämgarne icke allenast, att de, som forslat varorneg och, enligt Aktors ech besligares mening, påtegligen ägt kännede:n om dot tilltSnktr lurendrejeriet, skulle böta halfva värdet hvardera; uter hemställde äfven, om icke Eklund och Abrabarsson, derest do icke kunds ställa borgen för de kdömde vöterna, berde, jemlikt 17 af Kongl. Förordningen den 2 December 835 om olofiig inoch utförsel af virer, kännts skyldiga ett träda i häkte. Råcetufvurätten förklarsde likväl genom utslag den f5 desnes, att Eklund och Abrahtmsson icko kunde till något encvar i steken jällss: hvaremot Rådstufvorätten, med atöd ef i och 2 9 Kongl. Förordningen åex 2 Doc. 1835, dömde de i heslag tsgne varorna förbrutso till försäljniog å offentlig auktion. I. TT DMoauteharae smnmtesdJa fån nada 80