Aftonbladet – 29 november 1838, sida 3

Hela veridens Tant. De Amerikanska Onklarna äro långt för detta ut nötta; de hafva under en mängd är lomnat så mång? millioner åt dygdiga och fattiga brorsoch syster döttrar, att de derigenom förlorat all sin kredit, cch man skulle icke på börsen få en enda franc på deras namn; men tanten från Dijon, från Moulins, från Groroble, den kosmopolitiska tinton med ett ord, det är åtminstone en alldeles ny ic, hvsrmed mycket ännu kan göras, . Denna id begagnades också af enken Colas, en ganska aktningsvärd person, som endast för tionde sången vis:r sig på de anklagades bänk; förmodligen den äleta af alia Frankrikes skälmsr biand både könen. Hon är för närvarande 78 år gammal; det var den 416 Mossidor år VI som hoa debuterade inför korrsktions-domstolen. Hen har sedan visat sig der under olika namn såsom: Marie Potiquet, Anne Phillippeaux, Marguerite Mangin, enkan Duc!os och Louiso Pelierisr. Det sammanlagda antalet af da år, hon tillbragt i fängolse, stigar till 31. Henne: goda hull är imediertid ett bevis, att man äfven i arresten kan bli fet af kronans kaka. Hon är tämmeligen snyggt, ehuru något brokigt klädd, talar i en sockersöt och smekande ton, beräknad på stt förleda och öfvertyge, och de tårsr, som falla från det enda öga hon har i behåll, tå henne till buds när hon bshagar, så ätt den som icke, likt henmnes domare, känner henne från gammalt eller afhört vittnena, skall svårligen kunna undgå att antingan beåragas ef henne eller tro hszno oskyldig. Det första af vittnena är Hr Mejollia, portvaktare. cI slutet af Majo, sade hin, instäillde sig den här Frue helt höfligt i min skrubb. Är det Hr Marjollin, sads hoa, gom jag har den ären att talk vid? — Jag själf, min fru; vill ni kenske hyra ett rum? vi ha sådana com kunna anstå er, en liten vacker mellanvåning, och ett litet kabinett 4 trappor upp, der tapeterne äro obetydligt skadido. — Det är izte fråga om sådant, huru min bästa systerson ni känner inte igen er tant? Nå, nå, det är också inte underligt, ty ni var helt ung då jag lemnade Dijon,. — Alltför möjligt att ni är min tant, mon sor ni, hvar och en har sitt göra och jag ser mig icke istånd att vara or till någon nytta. — Jag begär också ingenting af er; tvärtom är det jag som sökt er i