RNA Ty jig är törstig utef naturen — — — Hvad näsduks-språket idylliskt är! Det vinkas bädo i land och här. Hur armen går på de arma barnen, Så fort som vivgen på vädesqvarnen! På det att sorgen må blifvir Kort, Do fläkta henne med näsduk bort, Den yttre rörelse som do visa Den inro kutvar och gor dem lisa, Do tvinga glömskan med väpnad arm Att ned sig sänka i rymlig bam — — Jag märker också, att det kan lindra, Ty fleras ögon begynna tindra Och vända sig ditåt kosan går, Fråa Riddarholmen der älskarn står Och ser gudsnådligt å: vida tjärdsen, Liksom han mistet allt kärt i vorlden. Äa ett farväl och en vink! So så! Nu år da glömd — kan du lita på! men om för trohot du ännu brinner, Se blott på rökon, bur den försvinner! — — Ej någon sorg det ombord mar ges, Emedan don oj från land kan ses. På rosenmunnar sig löjot smyger Och torr som solsvålen blicken flyger. Hved det är roligt att guoga så Es gång i frihet — och lasa iå Nitureus bok med de sköna bladen Samt vända ryggen åt mörka staden! Ack, hred dosa Thunbetg skär vågon snällt! Hur skogar akymta och berg och fält För tjusta ögat i morgonstunden När solx förgyller de blafka sunden! Se, hur den rosiga morgonskyn 2 Sig återspeglar i vattnets brya! Som bruden blickar i älskarns öga Ser varma jorden emot det höga, En sådan morgen kan skänka tröst Åt ott af kärlek bekajsdt bröst, kn sådan mocgoar till hjertat talar Mer poesi än i praktons salar En platt tillbedjsras blomstorspråk Vid långa, magra supcora tråk. Så äfven Damerna skkort tycks — Jag ser, de käsna ex ivre lycka. Sin onda engel de dritva ut O-.h de nsturliga blir till slut. Sin ogen fägring do tyckes glömma Och högt naturens de nu berömma. Ack, Plato: herrliga rep bli Ar akterdäcket på IThunserg lik! Man ser 2tt allz dock Jika vore Om ur sin fogning on planka fore. Genera!n åt Löjtnanton handen ger Och Piesidenten åt en öektor. Den högvälbornaste Fru Gratvinna Ar här helt simpelt on — vänlig qvinna, ln Fröken, d.ottoisg på hvarje bat, Med machinisten kan hålla tal, En köpmansdocka msd millioner Här stämmer ned sisa pretentioner; Af bästre känslor dess själ blir foll Och hos förgäter sist lumpna gull. Ail: qvinnans oförnuft är begratvet, Hvad hon är älskvärd likväl — på hafvet! Om hon i land vore lik sig blott, Då hede mannan ox himmelsk lott Och blefvo äfvenså väl belåton Mod lifvets resa, som den på biten: Brn.