Aftonbladet – 14 november 1838, sida 2

begynna den egentliga lärdomsskolan, oeh hela gymnasium skulle, såsom egen läroanstalt, bortfalla, så att ifrån och med tredje klassen allt utgjorde en högre elementarskola. Der skulle ämnesläsning begynnma, äfven latinet. I fjerde klassen börjas grekiskan för der, som vill, men franskan för alla. I nu varande gymnasii lägsta afdelning inträder hebreiskan för den som vill, men engelskan för alla. Endast grekiskan och hebreiskan skulle således vara fri villiga studier; uti alla de öfriga skulle hvarje yngling ovilkorligt medfölja. Man ser således, att förf., skrämd af den förbistripg, som de många sorter skolorna åstadkommit, vill sammanföra dem. Tauken är riktig och förtjenar en fullständigare granskning, än vi nu hinna egna deråt. Imedlertid kunna vi ieke neka oss det nöjet att, efter förf:s uppställning, meddela ett kort begrepp om de — såsom säkert mången ville kalla det — inkräktningar, den olärda linien gjort på dens område, som egentligen kaller sig lärd och som ingenting annat är än prestbildniagens, hvilken, som man vet, af begynonelsem stod ensam och slog under sig allt skoleverk i riket. Så snart denna miste tila brådvid sig andras anspråk på en annan bildning, så var i och med detsamma den emencipa:ion undan kyrkan gjord, hvilken Hr G. antager såsom en hufvudsats. Kyrkan lyckades väl länge — och lyckas till en del ännu — ait med framgång säga åt de öfriga bildnings-intressena: om J än icke stannen, der jag står, så skolen J dock gå igenom hela min förgård, följa mig tätt i spåren, till dess jag stannar; och sålunda skall jag åtminstone till en tid beherska er alla. De andre svarade: detta fördröjer blott vår tid, som vi behöfva till att komma längre. Så snart denna protest var högt uttalad, så var emaneipationen också oundviklig; och vi se, huru protesten har spökat alltsedan 1750-talet, men huru den egentligen blef populär på 1800-talet. Bahotvet var trängande. De klasser, som, utem prestståndet, ropade på bildning, utan att vilja eller kunna gå gemom kyrkans hela förgård, blefvo dagligem talrikare och kände dessutom, att hvars och ens serskilda behof blef större. Ett exempel härpå ger armåen. Gustaf III stiftade Krigsakademien. Men huru föga den förslår att fylla behofvet af officers ämnen, 3ynes deraf, att i medeltal 55 dylika erfordras årligen för landtarmden, hvartill Carlberg doek blott lemnar 14, oeh att flottan behöfver 33, hvartill endast 3 kunna påräknas från Krigsakademien. År 1835 stadgades sålunda, att den sedan 1831 pibjudna strängare student: examen (hvari de döda språken kuade umbäras, men då måste ersättas med högre kuuskap:grad i de öfriga ämnena) skulle berättiga til inträde i officersgrad. Till de öfriga embetsexamina kunna egentliga studier begynnas förs vid sjelfva universiteterna. Den tanken är således lika riktig som gammal, att redan förut, redan vid första inastiansens läroverk, borde undervisningen frigöras från vissa, endast för den egentliga lärdomen nödiga läroämnen. Huru detta tillgått i Preusser (det land, der undervisningsverket är anlagdt i den mest storartade och vidsträckta skala), har Hr Geijer visat, äfvensom huru före ningen af lärda och nrealv-läroämnen der öfverlastat lärjungarna med arbete, så att tänkamde min begynt hysa farhågor och föreslå förbättringar. Detta förtjenar synnerligen att studsras. Den af Hr Geijer föreslagna omskapning a! skolorna synes oss verkligen undvika både det dödande tröglandet med ett dödt språk att börja med (hvarom riktiga, fest ingalunda nya, åsigter utvecklas) och det haf af divergerande och brokiga realn-ämnen, hvarmed det Preussiska skolväsendet är öfverlastadt. I intet häfte har den svillrike författaren så algjerdt och ögonskenligt skiljt sig från dei gamla stationära, som här; och vi längta at snart se det hopp uppfylldt, som han ger oss att angripa den vigtiga frågan om universiteterna.