Aftonbladet – 12 november 1838, sida 2

tre vetande, så utvisade det ett cjup af imrsoralitet och fräekhet, som endast skulle egna upphofsmannen åt förakt och åtlöje. Vi vilja således antaga den mildare tydningen, att nemligen Hr Professorn sjelf blifvit drsgen om näsan och varit dupe af någon eller några, som med kännedom om hans begärlighet att uppsupa äfven det orimligaste, som kan komzaa från den sidan, velat nyttja honom såsom ett verktyg, och derföre roat sig med att pumpa i honom sagorna. Sådant utvisar väl en viss slugket hos dem, och den beredvillighet, hvarmed han låtit nyttja sig, att i tryck återgifva dessa historier, kan åter möjligen bevisa hos bonom endast en till ytterlighet drifveo politisk fanatism, som, likt den vattusigtige blir törstigare efter det som smakar honom, Ju mer den dricker — — Indulget sibi dirus hydrops och som sväljer allt med tis!slutna ögon, utan att det ringaste bekymra sig orm hvad det innehåller; men vi hemställa, om äfven en sådan blind lättrogenhet, ett sådant löpande med limstången, ens är värdigt en akademisk lärare, och om det icke ovilkorligen skall nedsätta honom i de lärjungars aktrving, dem han har att undervisa. Hvilkendera af nyssnämnde förutsättningar man slutligen bör antaga, skall bäst visa sig af den omständigheten, huruvida Hr Professorn, efter nu vunnen upplysning att han varit förd bakom ljuset, finner för godt att erkänna sina misstag. Imedlertid qvarstår det alltid såsom ett obestridligt och bedröfligt bevis på moraliteten hos dem, som begagnat henom och som bättre känna till zakernas verkliga ställning, att man låtit genom auktoriteterna öfvertala åtskilliga landsorttidningars redaktioner, att kolportera de Palmbladska lögnerna kring hela landet. Sådant kan, när förhållsndet blir upplyst, icke verka rätt fördelaktigt på devouemanget. Vi kunna vid detta tilifalle icke förbigå en annan del af Hr P:s skrift, som egentligen är en episod deri. Hr Professor Geyers Litteraturblad vinner remligen lika liten nåd inför Hr P:s ögon, som dagens öfsiga händelser, ehuru Hr Geyer icke allenast sjelf när en medlem af Upsala universitetn, utan varit Hr P:s och hans konsorters Mentor och stödjepelare. Anledningen är lätt att gissa: emedan Litteratu bladet innehåller försök att ingå i en forskning af tidehvarfvets fordringar hos sambiäliet. Han finner Hr Geyer i Litteratu:bladet hafva förnekat icke blott sina förra grundsatser, utan näfven sitt snillen; ban tycker det vara någonting oöndligt sorgligt, att se honom, ,vid slutet af den kraftiga msnnaåldern, förklara sitt hela lif för en femtioårig illusion,; han tycker en sådan omvändelse vid temtiofe-m år komma för sent, men likväl för bittida att anses för en åld. rdoms svaghet. I synnerhet tycker han — och detta synes göra hans största grämelse — att ffallet mtills vidare kunnat gå för sig utan denna bpomp, dessa stora åthifvor, detta tdeliga Jeg tackar Gud, med dertill hörande pukor och ntru mpeter. Det hade oekså kunnat ske utan nallt detta hån åt dem, bland hvilka fordom Yr G. varit en hufvudman, och dem han nu, ngenom sin öfvergång till caussa triumphans, plemnat i sticket, ett.mil för dess skadeglädje boch skärpta anfall., fr Palmblad hade vänjat att, när Hr G. med många subjektiva utsgjutelser i en ton af öfvermod, sällsamt blandad med en lika öfverdrifven öcmjukhbet, begärde allmänhetens uppmärksamhet för åtskilbliga, högst vigtiga frågor; när ban då, och någon tid derefter, mer elier mindre ogillade de fundamenter, hvarpå vår allmärna uppfostran, stat och kyrka — således samhällets vigtigaste elementer — hvila, var något hvar öfvertygad, att utgifvaren hade färdig och snart skule framkomma med en någorlunda utvecklad anvisning till till nya organisationer. nwOch hvad har i stället skett? — — — I nio månadern, heter let vidare, har, efter de stora lystningsorden, svenska allmänheten stått lyssnande, med spänd väntan, på hvad hända skulle. Men ärnu har ngentiog händt, ännu är ingenting sagdt i sacen, ingenting upplyst. Auvnou i N:o 8 står Ir G.i samma obestämda position — man vet icke ätt — mellan eller öfver de båda partierna, om i N:o 1; endast med nden skilinad, att denna position tycks blifva med hvar nummer allt mera tvetydig, vacklinde och generad.n lågra fraser, några allmänna satser, passande