Aftonbladet – 10 november 1838, sida 2

SRUSDEr, AL Vv UPS YSVERUSLSEVE MES HUME, BASE FREDS tyrs af embetsgöromål hindras att företaga och bringa sill slut Hr H:s egen sak. Påminnelser till Krigs Hoefrätten i målet mellan Handelsbokhållaren Harling och Löjtnanten Grefve De la Gardie. Denna skrift, rörande ett förut till ämnet i detta blad refereradt mål, innehåller så många intressanta omständigheter och rya upplysningar, att vi meddela dem in extenso: Till Höglofl. Kongl. Krigs-Hofrätten! I förmodan att protokolkerna i ransakningsmålet rörande det våld, som den 21 sistlidne Juni å öppen gata här i staden blifvit å mig föröfvadt af Löjtnanten vid Kongl. Lifgardet till häst, Herr Grefve Claös Fredric De la Gardie, redan blifvit till höglofl. Kongl. Krigs-Hofrätten insände; får jag nu, på sätt jag mig vid Krigsrätten förbehållit, ödmjukligen afgilfva de ansvarspåståenden, hvariill ransakningen föranleder, sedan jag likväl dessförinnan mot sjelfva ransakningen framställt några, i min tanke ganska befogade, anmärkningar: aPå Grefve De la G:rdies begäran att få med vittnen styrka, det han, kort före åtalade händelsen, blifvit genom förolämpningar, hvisslingar och oqvädinsord af det församlade felket uppretad, har Krigsrätten emot mitt bestridande, genom serskildt beslut tillåtit ett dylikt vittnesförhör, och såsom skäl för sitt beslut, åberopat höglofl. Kongl. Krigs-Hofrättens, i dess remiss meddelte stadgande, natt parterne ägde förebringa all den bevisning de hvar för sig nödigt aktade., Att Krigsrätten oriktigt uppfattat berörde stadgande, anser jag så mycket påtagligare, som detsamma icke rimligen kan afse annan bevisning, än den som kunde angå mitt och den anklagades förbållande mot hvarandra. samt höglofl. Kong). Krigs-Hofrätten icke iär kunna anse de förolämpningar och oqväden, hvilka Hr Grefven kort förut fått uppbära af folksamlingen minska ansvaret för det å mig sedermera föröfvade våldet, eller att Hr Grefvens derigenom uppretade sinnesstämnicg ursäktar hans otyglade framfart vid tillfället. Sedan uu detta vittnesförhör likväl försiggått, oeh, såsom jag förutsåg, utfallit efter den anklagades önskan, bemställde jag, som förmodade att en ransaknirg vid Krigsrätt äfven så väl som vid annan domstol! endast skulle få afse, att få utredt sanna förhållandet, om icke äfven undersökas borde, huruvida den anklagade kort förut genom obetänksamma yttranden och hotelser å allmänt ställe och i större samqväm sjelf gifvit anledning till de förolämpningar, hvarför han varit blotitställd, och hvilka förolämpningar troligen varit yttringar af folkets, genom Herr Grefvens uppförande vid dess korrt förut uppretade sinnesstämning, och exböd mig derföre, i händelse af bifall till den önskade undersökningen, förebringa bevisnipg om ett sådant Herr Grefvens upplörande. Med en sådar undersökning har Krigsrätten deremot ieke velat besvära sig, oeh såsom skäl bärför förklarat, att föremålet för den anbefallda undersöknirgen endast vore min hos höglofl. Krigs-Hofrätten gjorde angifvelse mot Herr Grefve De la Gardie. Jag medger visserligen, att en sådan undersökning, utom det ryss anmärkte af Krigsrätten beviljade vittnesförhöret rörande folkets förhållande emot Hr Grefven, varit olämplig; men — då detta blifvit tillåtet och endast visat det fördragsamma i Hr Grefvens uppförande vid tilifället, var det i min tanka, nödvändigt att äfven anställa den af mig äskade undersökningen, såvida Hr Grefvens förfarande den märkvärdiga dagen och de dermed sammanhang ögande omständigheter skulle blifva framställde i sin rätta dager, hvilket mu ieke skett. För att vara konseqvent, åtminstone i medgifvande för den anklagade, har Krigsrätten, äfveniedes emot mitt bestridande, belastat protokollet med en skriftlig uppsats af Hr Öitversten och Kommendanten Devel öfver hvad som skall hafva passerat emellan Hr Öfversten, mig och den anklagade kort efter våldets föröfvande. Som denua skrift, hvars sannfärdighet jag bestridt och alltid bestrider, ieke innehåller hvad Hr Öfversten bestämdt och säkert minnes, utan endast hvad Hr Öfversten vill!