Aftonbladet – 7 november 1838, sida 2

Danska ön S:t Croix, köptes af en Dansk sjökapten, som förde henom till Europa och öfverlemnade honom åt ett Etatsråd Reiser, som l: sedermera flyttade till Stockholm och der skänkte honom år 1760 till Drotining Lovisa Ulrika, ! som omfattade honom med moderlig ömhet och tog vård om hans uppfostran. Denna skulle l. likväl, enligt Drottningens föresats, bli ett ex-l. periment i uppfostringsläran. Han skulle nemligen få uppväxa utan all aga, emedan hon ville utröna, om ej menniskan, ledd af sin egen medfödda instinkt skulle, vid förnuitets uppvaknande, af sig sjelf utveckla de goda egenskaper, naturen nedlagt i hennes själ. Tiden bestyrkte väl hennes förmodan; dock är det kanhända ej rådligt, att obetingadt förnya detta experiment, som visst icke alltid gifver lika lyekliga resultater. Den späde gossen, som man efter dess första bestämmeise kallade Badin eller upptågsmakare. narr, växte således upp i ett obegränsadt sjelfsvåld. Han kunde, utan fruktan, tillåta sig hvarje infall, hvarje slag sf sjelfsvåld, och ingen bestraffade honom, knappt nog hindrade hans öfverdåd, icke ens om han tillät sig det emot sjelfva de Kongl. personerna. En mängd anekdoter förtäljis om hans barndoms upptåg, hvilka egentligen gjort hans ryktbarhet. Sålunda fick han, efter behag, springa omkring! på bordet, under det gästerna sutto vid måltiden, taga för sig af rätterna hvad ban behagade, begå allahanda puts, och man skrattade blott deråt. Em gång inbars på bordet en ofontlig pastej. Den sönderskars, och till allas förvåning framkröp Badin derur. Hansj skämt och roligheter vero just icke alltid af det finaste och artigaste slag. Sålunda kallade han d. v. Kronprinsen: Gustaf din skurk ! Hertig Carl: ,munsjör snus! m. m. De plumpaste och gröfsta ord och epiteter från hans mun upptogos som qvickheter, hvaråt man skrattade, till och med åt de utbrott af ilska, hvartill han stundom lät hänföra sig. Sålunda! ville han en gång bita den fetlagde baron Rib-! biog, som ådragit sig hans vrede, i magen, och skulle äfven verkligen gjort det, om han icke af misstag råkat bita i västknappen, hvarigenom han sönderbröt tvenne af sina tänder. Man betraktade honom som ett naturbarn midt i! skötet af den högsta civilisation och förfining, en skogsmenniska på hofvet, och mätte honom således ej efter den vanliga måttstocken. Det, Isom hos andra skulle varit groft och oanständigt, ansågs hos honom som qvickt, eller åtmistone icke stötande, och fick passera opåI taldt. Åtskilliga andra anekdoter omtalas likväl från hans barndom af mera oskyldig och munter beskaffenhet. Såluada roade det honom en gång, att oförmärkt, bakom Riksrådet Fersens stol, strö socker i dennes stora alomgep:ruk, hvarigenom en ofantlig mängd flugor ditlockades, den ärbare dignitären till lika mycket besvär och förvåning, srm de närvarande till nöje, hvilka ganska väl kände orsaken. — En ging hade han gått ut för att fånga foglar, men dervid förvillat sig i skogen, så att han ej hittade återvägen. I sin förlägenhet visste han ingen annan utväg, än att ropa om hjelp. En bondgosse, som hört hans jämmerskri, skyndade fram till hans undsättning; men då han fick se det svarta ansigtet, förskräcktes han och tog till flykten. Badin satte efter honom, och på detta sätt sprungo de i kapp, till dess bondgossen kem till det ställe, der han hade sin häst. På denne kastade han sig upp och fortsatte flykten, men utan att derföre. undkorema föremålet för sin fruktan, som med mycken snabbhet följde efter honom. Bondgossen hade på hästen en korg med äpplen, af hvilka han, under den hastiga ridten, tappade det ena efter det andra, till icke ringa nöje för Bidin, som på detta sätt ändtligen fördes ut på rätta vägen och återkom till Svartsjö, Hans lilla äfventyr, berättadt på hans tokroliga maner, väckte här mycken munterhet. Af alla hans skälmstyeken omtalas blott ett lenda, som ådragit honom någon slags bestraff ning. Lik andra barn, var han en stor vän af Isötsaker och frukt. I Svartsjö trädgård funnos lett par päronträd, hvilkas frukt, af ovanlig godhet, särdeles retade Badins aptit. De suto likväl dels för högt, att af honom kunna åtkomma, dels bevakades de för ooga af träd