liga erkännande och derigenom tryggade yttre tillstånds — förf. ser häri ett försvar för det heliga. 2) Finlands civilisation, hvilket utgör det största och bästa Svenskarne såsom nation uträttat, och hvaraf de ock kunna, till tröst i sin sorg öfver Finlands förlust, vinna öfvertygelse om möjligheten af europeiska eivilisstionens utsträckning till äfven andra folkstammar, än de egentligen germaniska. 3) Norges befrielse, hvarigenom för det första Sverige uppfyllt den skyldighet, det för fyra sekler sedan åtog sig, den nemligen, att för utvecklingen af Nordens nationala krafter upprätthålla frihetens princip i deras inbördes förbållandenn, och för det andra en högre andlig kraft, ett mera upphöjdt tänkesätte hos båda skall utvecklas, än någotdera af de båda folken förut ägde. Men, för att än en gång kasta en bliek på detta Finland (som, i parentes sagdt, under Sveriges tredje stora politiska handling gick förloradt), måste man ej snart inse, att dess bestämmelse är stor? Finland är nemligen bestämdt till utgåogspumkt för den europeiska eivilisationen vid dess eröfring af Asien, och skall, oaktadt alla de frestelser från ryska sidan, för hvilka det nu är blottställdt, blifva sin bestämmelse, det heligas sak, troget. Finland utgör bandet mellan Ryssland och Enropa, ty der herrskar alla Ryssars sjelfherrskare såsom cn europeisk furste, efter europeisk styrelseform. Och ryska styrelsens despotiska form, dess stora utveckling at den negativa kraftens är ej något sjukligt urartande af sambhällslifvet, och detta land har ej heller ett intresse, motsatt den europeiska civilisationens. Ryssland kan ej uppträda mot denna, ty det är ju sjelft bestämdt att kämpa mot massans vildhet — annat är, om ryska sjelfberrskaren skulle missförstå sin bestämmelse och glömma, att spiran är endast strålen af osedde herrskarens glamsp, då kunna visst svåra olyckor uppkomma. — Endast mot revolutionen har Ryssland uppträdt; men detta var konseqvent, ty revolutionen förstör civilisationen, och ryska makten är, enligt sin bestämmelse, en reaktionskraft mot revolutionen, oeh raiste strida för civilisationens upprätthållande — derföre nekas ej, att ryska makten, likasom hvarje annan yttre makt, om den i fullt mitt gjorde sig gällande, alldeles, icks skuile bota, utan tvärtom förvärra revolutionens onda. Slutligen repeterar författarn, att 1812 års traktat var grundläggningen till ett stort fridens verkn, och faller, med anledniog deraf, in i en räcka eller rättare ett kaos af reflexioner, hvaraf vi ej med visshet kunnat utröna något annat, än att författarn velat säga oss, att tiden, sträfI vandet till frihet och till industriel utveckling, läro mycket onda, nwanti-religiösas och fräckon — 1812 års traktat, samt Rysslands sträfvande för eivilisationen förmodligen undantagna — samt att Sverige står imellan civilisationens båda yttarligheter, Ryssland och Norge, och derföre är bestämdt till kulturstat. H TIP PA AL sana TA ANT sn 1 Alen 11 I kl