Aftonbladet – 29 oktober 1838, sida 2

Men låtom oss äfven för ett ögonblick antäsa, att Kongl. Maj:st denna gången hade valt Justitiekansleren såsom ett slags Befallningshafvande, att kommunicera beslutet med Kämners rätten, så kan denna kommunikation i alla fall, för att anses giltig, icke få ske annorlunda, än den alliid sker i dylika fall genom Konunsens öfriga Befallningshafvande, nemligen att det Kungliga beslutet skickas i original eller vidimerad afskrift till Underdomaren, endast åtföljdt af eit missif ifrån Befallningshafvanden sjelf, som deri tillkännagifver, att den bifogade reso!utionen komrait honom tillhanda för att befordras rill dess bestimmelse. En expedition med Konungens namn och behörig kontrasignalion måste i alla händelser finnas, och någontipg annat hvarken kan eller bör Kämnersrätten i närvarande fall rätta sig efter, då Jastitiekansleren icke är dess förman, eller kan föra något slags befallning öfver dess domareåtgärder. För att inse deita ännu klarare, behöfve vi bloit tänka 0os3 den händelsen, alt Kämnersrätten ligger Hr Nermans skrifvelse ad acta och låter målet hvila, i afvaktan på ett i behörig form expedieradt svar på den gjorda hemställan. Hvad vill man väl då göra? Måszne He: Nerman skulle tilltro sig att derför ställa Kämnersrätten under tilltal, och om så skedde, hvar ville man väl få en domstol, som kunde ålägga Kämnersrätten något ansvar för det den endast handlat enligt lagarna? Huru Minerva än må vända sig, har hon såiedes denna gången snärjt sig i sin egen advokatur, och det enda omedelbara resultatet af den Nermanska skrifvelsen lärer således vara den vunna erfarenheten, att derne embetsman ännu en gång genom sitt handlingssätt bidragit att ställa Konuagamakten i en ofördelsktig dager inför nationen, och att äfven de sednaste månadernas för hovom så föga afundsvärda tilldragelser ioke verkat någon förminskning uti hans djerfhet att sätta sig öfver det allmänna omdömet.