Aftonbladet – 24 oktober 1838, sida 3

I: OSTAUIE VER ISacC Iran Stlauvi, han Dade gon n jsin bok eeh hela verlden, men såg oupphörli illframför sig i tankarne denna qrinliga varels: in som icke mera syates till. Natten öfverraskad 1, jhbonom i dessa drömmar; om morgonen skyr najdade han sig aed till sia värdinna, som hodd -ipå nedra bottnen, och gjorde henne med för nsigtig klokhet de frågor, hvartill omständighe elterna föranledde. nl Min goda fra Wolf, sade dena unge studen ejten, vår gata är så smal och huset midiemo jär så högt och så mörkt, att jag har nast imi , kammare ena timma ianan solen gått ned. rå Måna? det? svarade värdianan; välan H I Franis, jag råder er att låta rifva ned det hu a jGet, som är er till besvär. . Hvarföre ieke? il Af ivänne skäl: för det första måste man ri -jom ett hus innan man kan låta rifva ned det rjoceh ni är icke nog rik för att köpa det; oct rjför det andra, om ni äfven hade penningar nog att betalk det med, så skulle gawle Spieg;jmann, som rår om det, ieke vilja sälja det. I Spiegmann, säger ni? j Jag Spiegman bankieren, Spiegmnan ockraren, I Spiegman som säljer silfret på guldvigt, och guldet på diamantvigt. Jo, den är girig så det förslår! men han skulle ieke, för hvad summa som kelst, vilja sälja er sitt hus, ty det har för boaom ett oskattbart värde för de många lönorum, hemliga gångar oeh förvaringsställen, det innehåller. Om Spiegman bodde i ett annat lhus, kvar skulle han väl då gömma sina skatter? Han är således mycket rik? Rikare än Storhertigen, Det vill ieke mycket säga. Men i alla fall är Han sa man, som jag gerna skulle vilja h.fva till farbror, med vilkor att få ärfva bonom! jär han gift? — Han är entkling. — Har han I Barn? — En dotter, — Ja så! — — Man ser hegne aldrig, lika litet som hennes far? — Fadren visar sig sällan; fliekan vistas nästan alltid bos en af sina tanter i Carlsruhe. — Är! hon vacker? ålan söger så, — Hvad heter hon? — Raebel. — Det är ju ett Jadinaenamu? —! Hvad vill ni att hon skall vara anuat än Judiuna? Hon är ja doiter af sin far, Jonas Isac Spiegman, den mest judiske af alla judar. i Den passion, som höll på att uppkomma ho3 Frants, kuade aldrig få en hårdare stöt; hon keier Rachel, sade han suckande, och är judinoa! Det var oelkså i sanning ett afskräckande perspektif för enblifvande prest inom Lutherska församlingen. Franz vandrade ut med j sin förvirring och sina bekymmer, i månskenet j bland ruinerna af Heidelbergs gamla slott... Då! han återkom hem på sin kammare, stod han! länge med blicken fästad på Rachels fönster. Kärleken uniderhandlads redaa med fördomen och betänkligheterna. i Huru skall jag väl, fortfor berättaren, kunna! här vid detta bord, för eder, som dricken Rheuavin och röken edra postlin:pipor, skildra det rädda och darrande bechaget, de ljufva myste-! rierna, de ömma och naiva första rörelserna afl ea kärlek, som bildar sig, från ett fönster tilll elit annat, emelian tveane unga hjortan? — I Rancsakem edra egna minnen! E nFråo fönstret steg kärleken ned till porten: ! han giek öfver tvenne trösklar på samma gång, ) och hilften af vägen tvers öfver gatan — tveni: i ne häader tryckts hvaraadea ömt. Dore!tor mottog Rechel Frantz alla aftnar uti hennes ars trägård. Den gamle Spiegman kunde icke lela sin vaksamhet emellau sitt guld och sin lotter; han tänkte allför mycket på tjufrar, ör att tinka på älskare. Helt och hållet upptagen af det närvarande, ! änkte Frantz icke på det tillkommande; han örsammade på ena gång sioa professorer och id ina kamrater, för att blott sysselsätta sig media Rachel; hans stimdier tvärstannade, och häns illgångar, det rioga arfvot efter kyrkoherden il Anderstein, minskades hyarje dag, till don grad,! it den stackars studenten snavt stod der med ista riksdale:n i handea. Hvad skulle man väl göra i denna ytterlig-! et? Lyckligtvis är kärleken klarsynt. En Han är så siolt, tänkte Rachel, att han ali rig skall mottaga mina gåfvor. in 8 r e h js o b fl Lyckligtvis förstå qvinnorna hemligheten afi! ;rannlaga bedrägerier. Rachel kände hela sin!: lskares historia. Frantz hade ord för ord!4 ipprepat för henne sin faders tal; det behöf2 tage ieka mera för den tinga flalang wanlbene