Aftonbladet – 23 oktober 1838, sida 2

fall komme att blifva nära densamma, som förut, och Kongl. Majit derigenom skulle komma i! tillfälle att bereda (märk!) upphörandet af den nbåde för undervisningsverket och presterskapet: vi sllmänhbet så menliga beräkningen af dubbla nmjensiåm. Riksens Ständers bifall och sympati till propositionen både då och 1834 är bekant, under hvilket sednare år summan uppfördes på ordinarie stat för all tid. 1834 den I 29 September aflito Ständerca underdånig skrifvelse, deruti de, unvder åberopands af förbållandet med nyssnämnde proposition och statsauslag, anhöllo om nådigt stadgande, attj dubbel eller förhöjd tjensteårsberäkning in-, om presterskapet må i allmänhet upphöra, m. m. Det är nu snart 10 år sedan konungen aflemnade den här nämnda nådiga proposi-: tiozea och vilkorligt erbjöd afskaffsmdet af den dubbla årsberäkriogen. Vilkoret uppfyll-! des af den andra statsmakten, som för 4 år sedan anhöll om löftets fullbordan. Annu känner man likväl ieke, att det gjorda anbudet gått i verkställighet, men väl har man under väntniogstiden, icke utan förundran, sett, att antalet af förhöjda årsberäknare blifvit tillökt i stället att minskas. Frågas nu: Hvad sympathi känner re ;eringspersoxalen för sin konungs och sina egna statsmannaåsigter och löften? Skall denpa sympatbi äfven hinföras under den i Stats tidvingen uppgilna regeln, och anses såsom styrelsens opålitiigaste stöd? Om någon sympathi icke kunde komma i fråga för läroverkskomiteens underd. betänkande dea 20 December 1828, deruti dena iföågavarande åtgirden, om de förhöjda tjenstårens afskaffande, i kraftiga ordalag tillstyrkes, — om någon sympathi ieke heller kunde skänkas åt stäxdernas vaderdåniga supplik i samma syftning, den 29 Sept. 1834, så tyckes likväl, efter vanligt sätt att se och döma, att styrelsen borde äga någon sympathi för konungens och sina egna uttalade meningar och afsigter, så vida konungaord eljest skola hafva någon betydelse, och så vida man i vårt land ieke lika lätt och lika obehiedradt kan ombyta prineiper, som man byter om kläder. Frågan medgifver numera ingen vidare advokatur, intet tiliträde för intrigen och enskilda partiåsigter, båda statsmakterna hafva yttrat sig i lika syftning, domen öfver den förhöjda tjenstlårsberäkningen är således redan fälld, det återstår allenast, att den promulgeras till ådydnad. Huru länge skola de lidande än vänta derpå? Måcsne man tror, att hela saken och det ötverklagade onda är glömdt, eller har upphört, derföre, att man i 4 runda år tåligt tegat, i hopp om förändring? Föresiäller man sig måhända, att det i alla församlingar af landet kringspridda, obrfordrade presterskapet är alltför obetycligt i politiskt hänseende, för att kunna förvänta rättvisa, en rättvisa, som både konungen och ständerna öppet erkänt? Ar det kanske likgiltigt för regeringen, om demna tjenstemannaI klass klagar eller icke klagar, är missbelåten eiler ieke med sin belägenhet och med det ringa afseende, som landets styrelse tyckes fästa vid densamma? Tror man, att det ej betyder något äfven för församlingen, för folket, om deslea tjenstemän se sig af onaturliga, i andra länder okända, orimliga befocdringslagar för alltid dömde att träla på de lägsta platserna? —