Aftonbladet – 17 oktober 1838, sida 2

erpjes aldrig dött a! svält, sa behotver Ni ej. rukta för hans öde; han skall nog slå sig uti enom veriden, och lyckan inficner sig just när. won som bäst behöfs. Således råkar den fatti.e Tysken en något bältre lottad landsman, som! ofvar honom sit bistånd. Detta är likväl blow tt förebud till de ting, som komma skola, ty: traxt dorpå anländer ett bref, innehållande ett estsmente från en afliden tant på 150,000 R:dr: och två stora gods. Wu står glädjen opp i taet, men ack! en omild hand fattar heune genast i vingen och drar henne ned till jorden gen. Vid textens testamente är nemligen en iten klausul föstad, som ålägger universal-arfvingen att gifta sig med en af hennes förvaltares sju döttrar och, hvilken malört i sällhetens nektar-bögarel! att taga den fulaste af de sju. Fiek sådant bero af hans eget val, så kunde Jet ändå gå av; men den omtänksamma gummen, som ville se sin vilja till punkt och pricka verkställd, har visligen förordnat, att irenre namugifar gamla fruntimmer skulle döraa i saken, och hen efter deras beslut taga den utsedda person:n, fulhetens ideal, hvilken hans ivbillniog på förhand utstyr med sulla möjliga lyten. Gör han det ej, så frångår honom hela arfvet, hvilket då tillfaller em aflägsen släg ing, och han får nöja sig med blott 6,000 R:år. Han är väl således rik, men lycklig? Trösta dig, käre läsare, det är ju på theatern! Styeket, som nu börjar, förflyttar oss i ett skutt till ett riddargods vid E!bens strand. Vår vän, den tyske främlingen, Ernst Hellwald, är, ovetande, hemma hos sig. En liten olyckshändelse har ådragit honom en skada i bufvudet och en svimning; han trodde sig somna i dödens armar oeh tror sig nu vakna i de saligas boningar, ty vid hans sida står hans huldgudinna, den skönhet, hvari ban förälskat sig i Neapel. Denna är ingen annan än just den äldsta af förvaltarens sju döttrar, Erzrnestina, hvilker åtföljt en förnäm dam på hennes resa och dervid råkat blifva sedd af Ernst. Nu är imedlertid denna förvaltare fader, icke till skefögda, puckelryggiga, borsthåriga, gulhyade, stammande, haltande ech dylika exemplar af mensklig ofullkomlighet, af yttre fulhet med naturligtvis åtföljande all tänkbar inre själsbrist, utan till ett dubbelt antal gratier med en på köpet, vackra som englar, okonstlade som arkadiska herdinnor, hjertliga och välvilliga som den gamla Baucis och bildade såsom — huru skall jag säga? — i våra bästa pensioner? Nej, det är för litet, ty de tala Italienska, läsa partiturer, och Gud vet om de icke äfven läsa Homer på origivalspråket och försiå sin materatik och kemi. Att få den fulasie af sju menskliga fullkomligheter tillika med 159,000 Rår och två riddargods, tycks väl ej vara någon olycka, som icke en man med mod och karaktersstyrka skulle kunaa uthärda; men hvad blef det då för en teaterpjes? Nej, hjelten är kär, måste vara kär, kan ej undgå att vara det, :y eljest upplösts sig hela knuten i ett vanligt prosaiskt giftermål. Han måste hafva Ernestima, skulle han än försaka arivet. Men nu råkar hon på att vara den skönaste och fulikomligaste af alla de sju skönheterna och fullkomligheterna. Visserligen äro tre gamla fruar domrarinnor, och deras begrepp om det vackra hos sitt kön kan mågon gång råka kontrastera mot en ung mans åsigt i samma änane. Men, o ve! Denna gång träffar det på punkten in med hans. Då återstår just frågan: huru skall man förändra det? Dock, äfven för detta vet kärleken och den välbeställda teaterskribenten råd. En lyckligt uttänkt list af den gudomliga uppretar de tre domarinnorna emot henne och bon förklaras för den fulaste, och nu, glädje, sällhet, förtjusning, dubbla giftermål och allt som erfordras, innan en förfaitare kan med god: samvete låta ridån falla.j Skådeplatsen skall vara en bild af lifvet, säger man, och närvarande stycke är det också på visst sätt. Huru mysket lofvar icke ofta början af en mennizkas lefzaadsbana, början af ett föreiag, början af ett äktenskap, hvad början som helst med ett ord, men hvilket fortsättningen ej realiserar? Likaså lofvar inledningen någonting roligare och bättre, än sjelfva stycket håller. Planen är ej illa tänkt, och skulle, utförd af Kotzebues hand, kunnat gifva en genska god fars -— ty något annat gör pjesen ej anspråk på att vara. Nu deremot hear talangen dertill beklagligen brustit författaren. Pjeren andas visserligen ett slags småtreflighet, som ej saknar sitt behag, men Foss mo soo fMMloALla trahiavtkakaa 10. MM