Aftonbladet – 17 oktober 1838, sida 2

Musik i Lardsortien. Mamsell Juringius har sisilign2 Thorsdag den 11 denxzes gifvit en kersert, som på det högsia berömmes. Hennes sång, säger ena recensext i Linköpingsbiadet, är verkligen en sådan, som Nordboen gsrua och med förtjussing hör, en ren, mild och klingsnde stämma, der naturem spelar hufvudrollen och kovssten endast är så mycket tillitad, som jemt och nätt behöfs, för att gifva form oeh hållning åt det hela. (Häri torde väl recessenien i Lisköping något misstaga rig; Sibexis skela kan väl icke egentligen kalas en unatursksla, utan snarsie don mest utbildade kenstmethod. Sarkt är iscedlertid, att denna methed, väl begagnad, går ut på ait amvända komsten på att sådant sätt, att det skonpstiga, icke kesvärar eller öfverhöljer de naturliga skönheterma, och deita faner man öök vid åbörande af M:ll Juringius; men sådant är ja ändsmålet af all sane kenst; det är icke motsatsen af natur, utam naturen igealiserad).