Aftonbladet – 15 oktober 1838, sida 2

Liefländsta, Öselska och Dagöska bönder att rädda sig till sina förfäders land äro ingen nynet; man har ofta sett cxempel derpi. Fordom då vi ännu ieke skröto af så mycken nsjelfstänJighet — näran — upphöjd piets bland nationernan etc. ete. ete.) — då foll det dock ingen ia, att Sveriges näran tilläte att utlefverera dessa olyckliga rymlingar; och ännu för tjugo år sedan bletvo de emottagua och fiogo sitta sig ned. Men tiderne hafva underbarligena ändra: sig, och Sveriges sjelfetävdighew stiger med hvar dag. Det tyckes numera vara svensk folkrätt, att Ryssland äfven inom 5vcrige utöf. var sitt faderliga välde öfver sina lifesn, och att desse, lika litet som Pohlackarne, kunna hos oss finna en fristad. Såsom sagdt är, det vore interesant att få upplysming om de folkrätts principer och de konventioner, hvarpå alli detta grundas, för att kunna öfvertyga sig, att de skamliga åtgärderna äro föranledda af något dylikt och icke a. blotta befaliningar för tillfället. Skenet borde åtminstone någorlunda räddas. Det synes, som hvarje svensk blodsdroppe borde tega någon värma vid eit dylikt bevis på vår,sjeifständighet, och vår ,ärorika plats bland vationernan Eiler minne saken skulle kuana förklaras så, att det hvarken sker till följe af konventioner, eller af undergifvenhet eller någet dylikt, utan helt enkelt af nit för den goda saksn, nemligen att iatet muvemang bör inrita sig hosjde lifegne, utan desse nödgas qvarblilva under sina husbönders fadersvälde? a t) Äfven antalet af 2te.n bestimmes genom traktater, som man vet. Vi könnaa icke, huru många dylika fraser det nu jtillåtes oss att epprepa.