Aftonbladet – 10 oktober 1838, sida 1

ver rättfärdigas, det kan ni bäst finna deraf, att både då, och ännu mera sedsn, den sagan spridt sig bland folket, att kejsar Nicolaus bestämt sin älskling, prins Max af Leuchtenberg, till blifvande vieekonung i Polen. Denna sägen gäller här såsom ett Evangelium; och det stilla deltagandet för närmande land, för att ieke änka om sympathi, gör det romanlika till och med ett ögonblick troligt äfven för de mera betänksammey,, Prins Ludvig Napoleons bref tll regeringen i Thurgau. i anseende till den politiska vigt, frågan om prins Ludvig Napoleons förvisning från Schwciaw erbållit, anse vi oss böra i dess helhet meddela det bref, hvari han tilikännogifvit sitt beslut at: frivilligt lemna republikens område. Det är ställdt till L-ndammannen Andewert, President i kantonen Thurgans lilla råd, och lyder som följer: Herr Landammann! Då Hertigens af Montiebello not öfverlemnades till landtdagen, ville j:g icke underkasta mig fr:nsyska regeringens fordringar ; genom vägran att aflägsna mig, låg det mig om bhjertat. att visa, att jag, utan att bryta emot något löfte, återkorcmit till Sehweitz, att jag hade rättighet stadna qvar der, och att jag der fann bistånd och skydd. Sedan en månad har Schweitz genom sina kraftfulla protester och genom de beslut, som aila hittills ssmmanträdda stora råd fottat, visat, att det var beredt till de största uppoffringar för sin värdighet och sina rättigheter. Sehweitz har vetat uppfylla sin pligt såsom sjelfständig nation ; jag vet att uppfylia min och att förblifva ärans röst trogen. Man kan förfölja mig, men aldrig förnedra mig. Då fransyska regeringen förklarat, att landtdagen, i fall den vägrade efterkomma Frankrikes begäran, skulle -gifva signalen till en brand, som kunde blifva förderfig för Sehweitz, så återstår mig blott att aflägsna mig från ett land, der min närvaro gifvit anledning till så orättvisa anspråk, der den kunde blifva förevändningen för så sto ra olyekor. Jag beder eder derföre, Hr Lazdammann, attiför Styrande Kantonen (Vorort) tillkänvagifva, att jag skall afresa, så snart stylrelsen från de serskilda makternes sändebud exhållit de pass, jag behöfver för att komma till ett land, der jag finner en säker fristad. Då Jag nu frivilligt lemnar det eada land i Europa, der jag fann ett stöd och skydd, och aflägnar mig från ett ställe, som i så många hönseenden blifvit mig dyrbart, hoppas jag bevisa Schwecitziska folket, att jag var värdig den aktning, detsamma I vid så många tillfällen visade mig. Aldrig skall jag förgäta de kantoners ädla förfarande, hvilIka så modigt yttrat sig till min fördel, och isynjnerhet skall minnet af det ädelsinnade skydd, i kanton Thurgau beskärt mig, stå djupt pregladt i mitt hjerta. Jag hoppas, att denna skilsmessa icke skall räcka för alltid, och att jag en gång, ujtan att störa tvenne nationers väl, hvilka böra ;förblifva hvarandras vänner, skall kunna åter, fiana den fristad, der ett tjuguårigt vistande och Iförvärfvade rättigheter gifvit mig ett annat fäIdernesland. Jag beder er, Hr Landammann, jatt betyga råden min tacksamhet och att tro, det endast tankan, att bespara Schweitz oroliga I dagar, kan mildra den saknad, hvarmed jag lemnar detta lond. Mottag försskran om min I högaktning eie. Arenenberg d. 22 Sept. 1838. Napoleon Louis, Opinionsyttring om Ernst den krafti Jullen I I en af tyska naturforskaresälskapets sessioIner i Freiburg blef fråga om hvar sällskapet näista år skulle samlas. En ledamot föreslog Er;langen ; men Oken yttrade, att Norra Tyskland nu, efter 4 års förlopp, kunde göra anspråk på jatt åter få emotiaga sällskepet i någon af sina städer. Han föreslog Pyrmont, hvarizån redan inbjudningar ankommit; ty — tillade han — sällskapet kax väl icke nu vilja välja HanInover till samlingsställe. Detta yttrande mottogs med höga bravorop, hvari äfven åkörarne instämde, Pyrmont utsåg? till samlingsplats för nästa år. H 1 4 o