Aftonbladet – 4 oktober 1838, sida 2

a RR nn och på hvad sätt är han det? Jo, svarar Författaren, på det sättet, att grundlagen stadgar ansvarighet för allt, som från konseljep, emanerar. Menar Förf. här, med konseljen, Konungens rådgifvare, så är det visst sannt, att! grundlagen stadgar ansvarighet för hvad som emanerar ifrån dem. Men detta är endast råd, och grundlagen stadgar icke, att Kozungen vid sina beslut är bunden af dessa råd, utan säger tvertom, att han ieke är bunden deraf; och som det är Konungens beslut, mer icke de från konseljen emanerande rådet, som blir regeringsåtgärden, samt grundlagen uttryckligen! stadgar, att Konungen, som fattat beslutet, icke ! ban ställas till ansvar, så är det också klart, ati! Konungen icke är, efter boksiafvens föreskrift, bunden af någon lag, vidare, än hvad han sjelf: kan finna sig uti för tillfället. nMern — säger Författaren — i fall Konungen yrkar, att ctt mot grundlagen stridande beslut skall utfärdas, så är det Föredragandens srättighet och pligt, att sin kontrasignalion I derå vägran, då beslutet i thy fall blir utan följd. Utan at för ögonblicket inlåta oss il undersökring hvad slags ansvar som följer, om I Föredraganden icke vägrar oeh hvartill vi komma ! sedan, så bör man blott besinna, att detta också I är det enda fall, der Konnngen berer af Rådgifvarens samtycke, och hvem vet icke, huru ! lätt äfven det mest lagstridiga beslut kan ställas så, att det icke precist strider mot grundlagens. bokstaf, eller åtminst. att stridigheten kan underkastas advokatyr? I alla avdra fall deremot är ju. rådgifvaren fri, blott han reserverar sig. Detta ellt är förut tillräekligt kändt, men vi ha likväl ansett nödigt erinra derom för att visa författaren, det han i tillämpningen alldeles: gått ifrån den ganska riktiga sats ban uppställde i iheorien. Samma irring förekommer längre ned, då han säger, att Konungen måste sty:a; med, således icke utom sina rådgifvares råd,: och att hon ej kan styra emot föredragandernas råd, uttryckte genom kontrasiguation. Hvad wvill cetia säga: råd, uttryckt genom kontrasignation?. Vi visade Förf. nyss, att i alla beslut, som ej bokstafligen strida mot grundlagen, kan uta draganden råda mot beslutet, och ändå kontrasignera, utan ait derföre kunna ställas till ansvar. Konungen kan således verkligen styra, d. v. 3. besluta emot rådgifvarnes tanka, och offentliga handlingar vid riksdagarne kafva ock visat, att han stundom gjort det. Lika optimistiskt resonnerar författaren i frågan om 2nsvarcts utkräfvande, och vi komma nu till denna del af frågan. Föreställom oss nu, att en föredragande icke vägrar kuntres gnation af etv grundlcgsvicrigt beslut. Då kar — menar författaren — antingen JustitieOmbudsmannen siälla honom för Riksrätt, elier kunna Ständerna, enligt 107 Ä., anmäla honom till entle-digande, och huruvida detta kan ske, beror först och frimst derpå, om folket kan välja skicklige och sjelfständige representanter, och sedan, om. desse kunna välja skicklige och sjelfständige 1edamöter i Konstitutions-utskottet. Dessa båda. om äro verkligen hvar för sig icke ringa. Men om man äfven förutsätter, att det förra, hvad i Ide ofrälse stånden beiräffar, kommer att äga: rum, så mycket som med vårt represeutationssätt är förenligt, så bör man äfven ihigkomma, hvilken svårighet det, med 6 år mellan hvarje Riksdag, måste vara för ett stånd ait, straxt efter sedan det kommit tillsammans, u!se I de skickligaste och mest oberoende ståndskamraierne, och huru deremot Regeringens ledai möter merendels genast känna sitt folk, äro på det bögsta angelägne att få eit konstitutionsuiskott efter sitt sinne, naturligtvis för detta ändamål framför andra uppbjuda alla medel, som ör i deras makt, att verka på valet, cch vanliIgen kunna bestämdt disponera plursaliteten på I Riddarhuset. Men om äfven dessa båda om ej ! skulle utgöra något hinder, så finzes ännu ett par I andra, som äro lika kinkiga att undanrödja. Ef-ter närvarande föreskrifter har konstitutions-uti skottet först och främst temligen svårt att hos Riksstånden föreslå Konungens rådgifvare till j entledigande efter 107,5:n, om desae flitigt reseri verat sig till protokollet emot skadliga beslut, .jmen i öfrigt låtit sakerna gå sin gång obehin, drad efter regentens vilja. Skulle utskottet (som -j ensamt får granska protokollerna) likväl detta ) oaktadt ficna, att rådgifvarne hade begagnat rea cervaticensrätten blott Sisom eit skvdd fär att få