den olyckliga frukten af bränvinsbränningsför bud egt rum. Bränvinsbränningen, då den ostörd får ut öfvas, har upphört att vara så vinstgifvandt som fordom, och blifvit en nära nog deieste. rad rörelse, hvarföre nu för tiden minst 1( hrännerier nedliggas för hvarje nytt, som upp. föres. Hvarje förståndig jordbrukare är ocksi nu för tiden betänkt att vända sin spekulatior från bränneriet till andra hjelpkällor för landt mannanäringen. Mem ett bränviosförbud, elle ryktet derom, är ett olyckligt retemedel wil upplifvande af denna industri, som skulle, sig sjelf lemnad, småningom utträngas af ädlarq produktioner.n Den som föreställer sig, att de större possessionaterne i allmächet förlora på bräavinsförbud, känner icke, huru ået verkligen tillgår. De fleste possessionater begagaa endast en mindre del af den pannerymd, hvartill de egs rättigbet, och då de hafva flere ställen i egel bruk, hafva de sällan bränneri mer än på ett af dem. Det är då en 14 dagars affär att iurätta 2 å 3 provisionella bräcnerier för den kortare tid, som rörelsen får utöfvas, — en åtgärd, hvartill man vanligen lockas af det högre pris, som bränviaet, åtminstone för en tid, gäller, då bränningen blir förbjuden. Alla spekulanta possessionvater med resurser till förlag förtjena således vanligen på ett brävvinsbränningsförbud, under det att den mindre bemedlade oah de mindre jordbrukarne derpå förlora åtminstone genom en skadlig rubbning i deras hushållsplaner.n Sådan är insändarens åsigt, den han irott sig böra tillkännagifva.n