så noga. Storbritannien har att tillskrifva sina medelmittiga minisirar, att det, sedan Napoleons fall, alltmera sjunkit i politisk betydenhet; hade de följt den väg, deras stora företrädare utstakat, så hade dei siolta Evgland blifvit ensam herskare på hafven och icke behöt frukta något folk på jorden. Visserligen finge ej dess politiska samvete vara alltför trårgt (man såg, att det ej var det vid Köpenhamn), utan England måste, äfven utan yttre aniedning, taga initiativet och förstöra hverje fiämmande sjömakt i dess uppkomst. Nu är måhända den gymnsammaste tidpunkten redan förbi, ty Ryssland, Frankrike och Förenta Staterna hafva flotior, som väl kunna besegras, men icke mera tillintetgöras. England hade också längesedan bordt erkänna Pasehan af Egypien szårom oafhängig regent, för att i Ösiern äga en allierad, med kraft och talang, hvars krigsvana armeer dei kunnat ställa upp emet Rysslands planer. Af fasta landets makter har Ryssland ingentipg att frukta, ty dess politik är i grunddragen beslägtad med de östliga stora makternas, och Ludvig Filip sitter ännu alltför litet fast på sin tbron, för att önska eit krig med dess vexlingar. Svarta Hafvet och Östersjön kunna i viss mening stängas, och sannolikt har kejsar Nicolaus icke blott för sitt nöjes skull gjort en resa till Stockholm och derjemte garanterat Prins Oscar throuföljden. ) Missförhållapcderne emellan den af Ryssland redan så beroende Porten och dess öfvermäktige vasall, vice konungen af Egypten, måste snart komma till en lösning; status quo kan omöjligen räeka länge. Drusernes kufvande på Libanon och Antiliranon har väl ensamt allt hittills afbållit vice konungen ifrån att proklarera sin sjelfständighet, men icke Englands och Frankrikes hotelser; ty med dessa kan det svårligen vara alfvar. Så snart Mehemed Ali en gårg drager svärdet, måste sultan, antingen ban vili eller icke, kasta sig i Rysslands armar, hvarpå England ofelbart genast skall skilja sig från Porten, erkäcna Egyptens oafhängighet och med all kraft skynda paschan till bjelp.n ) Det hörer till hvarje skriftställare i ryskt intresse, att föreställa kejsar Nicolaus såsom den der efier behag disponerar om länder och kronor, serdeles hos sina grannar; och hvad här förekommer i afseende på sueseessionen bos oss, är således blott att anse för ett vanligt stycke rysk fraseologi. Det förolämpande deri för Svenska nationen undfaller ieke lisarens uppmärksamhet.