Aftonbladet – 2 oktober 1838, sida 2

jsctt Grefven rida emot honom och af fruktan jatt blifva öfverriden fattat uti tyglarna; äfvensom att Harling, på Hr Öfverstens tillfrågan, om han ej trodde, att orsaken, hvarföre Grefiven tilldelat honom slagen, varit just denna omI ständighet, svarat,!att han trodie det. Då denIna skrift upplästes, bes:red kärandens rittegångsbiträde, He Notarien Kellgren, dess upptagande i protokollet, enär svaranden förra gången hade afstått ifrån Öiverstens hörande, eiter yrkade att, i annat fall, det borde af Er Oiversten med ed fästas. På den sednare begäran svarade Grefve De Ja Gardie, att han ieke velat besväras Hr Öfversten med mwerconlig inställelse hos KrigsRätten, helst Hr Öfversten hade tillkännagifrit, alt han efter så låvg tids förlopp ej kunde så bestämdt erinra sig de ordalag, Harling vid tillfället begagnat, att Hr Ofversten kunde med ed fästa sin utsago, hvarföre Greivens önskan endast vore aut få in skriften i protokallet. Häröfver resolverade Rätten, st: det: ej kunde förvägras Grefven, till det afscende, som vid skriften kunde fästas ). — Detta är hvad protokollet hufvudsakligen inneattar i målet rörande handelsbokhillsren HarNog, men det ionehåller tillika en episod af en betydlig mängd vitnesmil af de vii tilfället på yttre borggården posterade vakterna om hvad som tilldragit sig i folksamlingen. Grefve De Ja Gardie begärde nemligen den 15 September, att få åtskilliga vitnen afhörda till bestyrkande deraf, att han ifrågavarande afton blifvit af flere persener bland folkmassan oqvädad och förolämpad. Detta bestred kärandens rättsgångsbiträde, såsom ej hörande till saken, exär ingenting blifvit angifvet mot Harlis2; mea aktor ansåg det ej kunna förvägras och Rätten resolverade, att då Krigshofätten vid remissen stadgat, att parterne skulle äga förete all den bevisning de hvar för sig nödigt aktade, samt Grefven i sin förklaring såsom skäl för sitt handlingssätt åberopat just de omständigheter, hvilka han nu ville jåta med vittnen bestyrka, så bifölls hans egäran. Dessa sednare vitnen voro alla af Lifgardet till bäst, nemligen Sergeanterne F-gerdsh! och Österdahl, korporalerne Döble och Berg, gardisten Hallberg och rekryten Faik. — arvdisten Hallberg hade hört flere cqväda Löjtnanten då han sutit framför sqvadronen, synnerhet hade en obekant, som stått bakom postkuren med ex sten i hvardera handen, vwerit otidig och blod arnat yitratn dev s—r— 2 måtte jag snart kunna lyfta af hösten,. Straxt efteråt, då Löjtranden ridit fram åt brinken, hade en manspersona i ljus syrtut och med paraply i handen fattat i tyglarna, men åter släppt, då Löjtnanten hoiat med sabeln. Detta kl. mellan 7 och 8. Siraxt efier 8 hade en annan obekant person fattat en af vitne:s kamrater i cpa benet ech kastat honom af hästen. — RBekryten Falk hads vwarit permitterad och kommit civilklädd omkring kl. balf åtta på aftonen ir-måt Trångsund, der folk varit gamlad:; sett G efven komma gåendes uppför brinken from till postkuren, utmed hvilken hans häst stått; då han satt sig upp på hösten, hade flece ropat: nhurra för Löjianten, och en okänd i brun syrtut och grå hatt slagit såväl Löjtoanten med en käpp öfver ena låret, som äfven bästen. Löjtnasten flere gånger til!sagt folket att skingra sig, derefter ridit framåt Tråvgsund, der han mött trenne personer, af hvilka en fatiat i tyglarna, och af de tvenue öfriga en fattat i och bortryckt Löjtventers ena sporre cch den andre sökt draga Löjtnanten af hästen, men afstatt, då Löjtnanten slagit omkring sig med sabeln. Vitnet då stått vid bögra flygeln af vakten, nära hörnet af Gamla banken. Bortgått kl. nära 8. — Fagerdahl hade kl. mellan 6 och 7, soma han ville minnas, sett Grefven komma gåindes uppför brinken, följd af 3 å 4 personer, om oqvädat Grefven; denne först bedt dem flägsna sig, och då de ej åtlydt befallningen, att sig upp på hästen och ridit efter dem framt dena kyrkoport, som är snedt emot Kommenlantsexpeditionen; men ej kunnat se, hyarken m Grefven blifvit slagen eller slagit någon. — )sterdahl: sett Grefvea omkring kl. 7 på afonen ensam rida ned ibland folket i brinken, ervid en okänd fattat i tyglarna; men ej sett .öjtvanten slå eller blifva slagen af någon. — 1:60: klockan oaomkrino 0Q 32 rCosafven kam.