Aftonbladet – 28 september 1838, sida 2

Illa de scener, der hon sönderslites af svartjukans qvar, af striden mellan sin kärlek och ina misstankar, kunde man lätt förutse, ty benes stora talang är i detta hänseende längesed:n rkänd; men att hon äfven skuile vara intresant, der hon visar sig sora en pjunkande, smeande, kalft kokett, halft bouderande ung fru, far mer än man vågade vänta, då man erinrar ig henzes imposanta figur, som tyckes förbjuda aenne uppträdandet i en dylik roll. Fru T. har ikväl för många resursser i sin ovanliga förmåga tt uppfatta karakterer, att, om vi så får säga, :vinga de yttra mojengerna att lyda de inre, ör att icke kunna vara nästan hvad hon vill, och denna förmåga är jemväl en borgen, att hon ej skall vilja annat, än hvad hon kan. Om Herr.Torrslow, såsom den förorättade mannen, bankiren Darbert, här står i andra rummet, ligger skälet endast deruti, att hans roll gör det. Han var för öfrigt här samme Torslcw som eljest, d. v. s. röjde samma outtömliga rikedom i teckning och kolorit, som han alltid ådagalägger i de ständigt skiftande former, hyari han visar sig, oeh den lugna, nästan obetydliga affärsmannen blir en tiger, då passionen sätter ho nom i rörelse, men en tiger, som likväl icke afsagt sig all sjelfbeherrskning. — Herr Malmström, såsom den lättsinnige konseljföredraganden Savenay, som ännu på äldre sidan söker bonnefortuner, men gör det blott, emedan hans hustrus svartsjuka utledsnat honom, har väl ingenting af fjärilen i sitt väsen, men beböfver här icke eller hafva det, emedan mannen i sjelfva verket är en äfvertyrsjägare mot sin vilja, och Hr Malmström skämmer aldrig bort rågon röl, om han än icke är lika utmärkt i alla. — Allmänheten hade denna afton tillfälle, att göra bekantskap med en py talang, Mamsell Broman, som, ehuru ieke alldeles ny på scenen; likväl här för första gåogen i en större röl, den felande makans, hade tilifälle att visa verkliga anlag af värma, liflighet och hållning, och hvilka, understödda af en vacker organ, tyckas i henne lofra något öfver det hvardagliga. — Herr Oltoff var rätt god såsom den hoppande Celadosen, hvilken öfverallt söker evöfringar, öfverallt förplumpar sig och derigenom blir det omedvetna maschineri, som här sätter intrigen i rörelse. — Arrangementerna af stycket ådagalade all den smak och elegans, som denna teaters inskränkta tillgångar möjligen kunna medgifva.