Aftonbladet – 28 september 1838, sida 2

DJURGÅRDS-TEATERN; i i y Herr Malmströms benefice. j Publiken, lik andra högt uppsatta notabiliteer, har stundom sina pycker, dem man ej på! örhand kan beräkna, men som äro rätt led-! amma för dess klienter, ty klienten sitter lik1! väl alltid imellan derpå, hans patron må vara ! hvilken förnäm herre som helst, må bära ett! hufvud eller tusende, eller alls intet, hvilket: sistnämnda påstås stundom hända ganska bety-! dande patroner. Ehuru sålunda Herr Malm-! ström synes vara en af publiken ganska om-! tyckt skådespelare och förtjenar att vara det,! något som just icke alltid är fallet med favoriter; ehuru han gjort allt för att illustrera sin recett: en ny pjes, en oy, främmande sångare! och ehuru sjelfva väderleken, ännu nyckfullare än i publiken, gynnade honom med ett varmt småleende af höstsolen, var likväl den lilla Djurgårdssalongen ieke alldeles uppfylld, hvilket hon likväl så ofta varit med mindre anledning. Representatiomen börjades med en aria ur Boieldieus Johan ef Paris, sjungen af en bassångare från Wien, Herr Grave, hvars uppträdande syntes mången vara ett olyckligt förebud för det öfriga af aftonen. Det var likväl endast ominöst för honom sjell. Han drog sig någorlunda igenom denna första aria, hvilket gaf honom tillfälle att låta höra djupet af sin röst, som ej är obehagligt; men då han imellan pjeserna skulle sjunga en s. k. naria brillanten ur operan Libella, ett troligen för mängden okändt stycke, men hvars namn ej syntes rekommenderande, befanns denna aria så föga briljant både till kompositionen och exekutionan, ait hon framkallade ett nästan allmänt skratt, ett uttryck af belåtenheten, hvilket sångaren för. modligen ej åsyftat att väcka, hvarföre han. också icke tog för kontant mynt de rop af daeapo, som hördes af åtskilliga håll från salongen. Det nya stycket, som gafs, var ålathilda, en Fransysk komedi i 3 akter, af Laurenein. Titeln komedis är likväl mindre riktig, ty innehållet är verkligen allvarsamt nog. Pjesen, lika som många af lifvets händelser, börjar med glädje oeh fortsätter med sorg. Scenen öppnas med en bal, som den rike växelagenten Darbert gifver, och hela första akten förflyter under temligen små obetydliga balintriger, nycker af en svartsjuk fru, jagt efter äfventyr af en ung, inbilsk narr och en äldre äkta man, som hans hustrus efterhängsenhet uttröttar, med mera dylikt, som vi se alla dagar och som vi just derföre ieke fästa någon uppmärksamhet vid. Man vet ej rätt, hvart alltsammans syftar, förrän planen i andra akten börjar utveckla sig. Den visar sig nu vara en imitation, eller rättare ett sammandrag af den gamla, goda komedien: Svartsjuka hustrun, men underlägsen denna, lika mycket till andan som till volymen. Frun är här lika svartsjuk, men har beklagligen någon liten orsak; äfven en svarsjuk man finnes, och våra fördomsfulla seder äro benägna att lieke gifva honom så alldeles orätt, ty hans Ifru har verkligen besökt den misstänkte rivalen hemma, och den dotter, som i Svartsjuka hustrun är frukten af mannens tidigare, hemliga äktenskap, befinnes här utbytt emot en son, som frun — den svartsjuke mannens nemligen 1 — skaffat sig före äktenskapet. Stycket slutar likväl, som man bör vänta, med en försoning joch en dubbel förlåtelse, gifven af männerna inom båda äkta paren, ty hved hade de annat lait göra, än att hålla god min i elakt spel. Vi bedje imedlertid, att detta uttryck ej må tagas såsom åsyftande spelet å teatern, ty detta var i allmänhet oklanderligt, och å Hr och Fru Torslows sida förträffligt, samt det, som encamt umnmnehöll den temlisen medelmiåtiiga pieL