Aftonbladet – 27 september 1838, sida 2

VV SUS SVA SVA BRIllLStaeslalv, AVBUly BUK rätt förstådda, utan tvilvel förena sxiomets bindande ovidens med postulatet: enkelhet. Der första af dessa reglor lyder så här: Du skell yttra dig på ett sätt, som vittrar em bildning,. L3tom oss tillse, hvad desna iöreskrift ken haitva att innobäre. För det första innebär den ett förbud emot allt ovett. Det förstås af sig sjelf, att jag här ej tager detta ord i samma bemärkelse som Thorild, hvilken någonstädes yttrar, att vett, så sagdt, att det träffar, kallas i Sverige för ovett, Vore denna betydelse af ordet don riktiga, så synes mig, som skulle ingen skriftställare kunna nog mycket bemöda sig att vara ovettig. Men dels är Thorilds definition icke riktig, dols gilvas fall, i hvilka, äfven om den vore riktig, klokheten bjuder Publicisten, att blott med sparsamhet begagna sig af ovett. Föreställom oss för några ögonblick en Publicist i landsorten; iöreställom oss vidare, att uti beamälde landsort finne: ett Consistovium, att bemälde Consistorium gör en gräslig mängd dumheter, och ändtligen att bemälde Publicist i sin tidning refererar och kriticerar bemälda dumheter. Då ligger iör en dag, att Publicisten, snvart sagdt, lefrer på Consiatorii dumheter. Do utgöra, så till sägandos, hans visthus, hans källare, hans gardereb. Vore det nu klokt sf Publicisten, stt rara för ovettig på Consistorium? Visserligen icke! Hin måste, om bin är förståndig, resonera så bär: Är jag för ovettig pi Consistorium, å kan Consistorium bli förargzdt, blir Consistoriusa förargadt, så kan det i förargelsen låta bli att göra dumhöater — — och hvad tusan skulle jag sedan lefva af? För det andra innebär regeln en befallning att bruke förmiksmässiga uttryck, men inga szdra; och bryter någon deremot, vore det blott en enda gång, ansor jag honom förlorad. Förgäfvas skall han till sin ursägt äberopa Guds åt menniskornas stamfader gifna privilegium att nämna hvar sak vid sitt namn. Förgäves skall fan demonstrerai, att tankar, som rusta sig till foöjd, behöfva ridstöäflar men icke dansskor. jörgäfves skall han anföra respoktabla och rospoktorado mäns exempel, såsom Luthers. Förgäfvos skall han ropa: Sybariter! er ömtåligbet härflyter ej ur sedlighet, men ur brist derpå. VWVeten, att en frisk hand kan kramas, men en svullen icka ens vidröras utan smärts. VWVeten, Sybariter! att om Jftortlöpen på samma väg, som hittills, skolen J slutligen ej våga nämna ert eget hår; ty håret sammanhänger med hufvudet, hufvudet med halsen, balsen med ryggen, och ryggen med något, som icke får nämnas Korrt sagdt, karlen må kämpa aldrig så käckt han förlorar ändå precessen, och detta moad rätta ilvariör ville han ej motsvara en bildad allmänhets anspråk? Hvarföre kunde han ej nyttja benkiäder i stället för byxor och visa sin civilisation ? Den läsande alimänhetans andra regel, hvaremot publicisten må akta sig att synda, lyder så här: du skall hålla dig till sak, och icke till persoz Tagos denna regel i sin strängaste mecing, måsto man gissla tjufnaden och lita tjufren gå. Det förra falier sig nog svårt, det sednare nog hårdt. Vi måste derföre förklara regeln på ett sådant sätt, att tillämpningen deraf ej varder omöjlig i den konkreta, verld, hvars innebyggsre vi äre. Men icke blott för allmänhaten måste Publicister akta sig, ty i motsatt fall mistar tidningen sira prerumeranter. Han måste ätven akta sig för Hof Kansleren; ty i motsatt fall mista prenumerantern: sin tidving. Denna Zevs — jag menar Hofkansleren — sittel på Olympens spets — jag menar komeljtaburetter — med tvenne blixtar i sin hand — jag monar åta och indrignin, Atal nu iör tiden röra mest majestätsbrott, och ingen kan vera säker att slippa, icke en gång jag som är en svärmande rojalist. Du mins, att vi Upsala staderade Montesquieu tillsammans. Du min ati vi under läsningen meddelada hvarandr våra tankar, Begge erkände vi, att Konungar äro et godt; men derutöfver — hvilken skillnad i våra å sigter: jag påstod, att af det goda man aldrig kal 1å för mycket och önskade, mina ögon måtte skåd den dag, då hvar menniska vore en Konung. Du mindre sanguinisk och med måttligare anspråk ön. skade blott, att se den dag, då hvar Konung vore en menniska. Och likväl fruktar jag, som ännu ä samma svärmande rojalist, hvar timma och stund att anklagas för mejestätsbrott. Ty häromdagen skre: j:g ett bref, der jag bland annat yttrade, att örne. är en roffogel. Kommer detta bref för vederbörandes ögon, så följer sannolikt en högmålsprocess oet mina Ö:on bereda sig redan, att inför Kådhusrätter läskas med följande noktairiska framställning : Den anklagede har kallat örnen en roftugel; iöljaktiigen ha h:n smädat örnen. Nu är ömen foglarnes Konung; följakt!igen har den amklagade smådat en Konung, Men don som smädar en Konung, smädar mad datsamma alla Konungar; följaktligen har den anklagade äfven smädat vår egen Allsrnådigste Konung. ee mmm mm me ee AA ee — om — Ått någon skriftställare med vett och vilja begår ett majestatskrott, synea mig vara otänkbart, Han bör af regeringsformen känna, att, äfvea om Konungen skulle personligen hafva felat, det blott är rådI olvarepersonalen, som ber drabbas af ilandrot. Och detta svenska grundlagsbud, står ju dessutom i sådan enklang med hela vår uppfostran, att det förefaller 033 som en gammal barndomsbekant, cå vi, vid mognaie åtder, trafta det i regeringsformen. När t. .x. en skolgosse oqvädar en bonde eller kastar snöbodar på hens skinnpels, icke är det tusgan eller handen, som blifv2 straffade; utan stjerten, den till brottet alldeles oskyldiga stjerten, får betala kalaset. Tmedlertid torde det i dessa förbistrade tider, då