Aftonbladet – 19 september 1838, sida 2

söka thronens stöd annorstädes, än hos tolket. Bakom denna allenastyrandets princip ville jex man vidare finna den gamla aristokratien ran-de gerad, beredd att uppoffra alla de friheter visjon A visthronen, hvarigenom hon fordom tjenat enväldet till motvigt, men med anspråk på att ilfle vederlag befrias från dentunga ansvarigheten, ochlde få skjuta regentens person eller majestätet fram-lge för sig, till skydd för sina handliogar. Såsomjb: adopterad eller tolererad af båda dessa princi-(re per, tyekte man sig se byråkratiska och favorit-1ö principerna beredde att räcka båda handen, at och, likt vidtgrenade rottrådar, befästa syste-1sc met ända ned till dess omedelbara beröringih med folket. i Man föreställde sig vidare, att ett dynastisktk intresse existerade, som skiljde regenthusets salki!i från landets, och som, vare sig med eller utan !s samverkan ef de andra förmenta tendensernag hos styrelsen, skiljde oss från de konstitutio-in nella folkens allianser och blottställde oss förir vår mäktiga arffiende i Öster, samt hade sinir hand i det spel, som å båda sidorna om fjäl-c lean bedrefs, för att kasta söndrade intressen k : emellan Sverige och brödrafolket; och slutligen l ig hos allmänna opinionen en farhåga, att re-lc geringen hatade yttranderätten och skydde of-ic fentligheten. Mängden antog detta såsom en!t tradition från förra enväldets tider och en hosjs de maktägande myeket naturlig känsla att afsky kontrollerna; de, som gingo längre i efter-1 tanka, ansågo det ligga i systemets riktning !l och hågen att förstöra de konstitutionella gall: I rantierna, och båda parterna stärktes i sin trol:; af indragningemaktens tillvägabringande 1812,1. af dett sätt, på hvilket försöken till dess upphälvande blifvit tillintetgjorda, af de vid riks dagarne genom regeringens organer eller frivillige väckta förslag om inskränkningar i tryckfrihetsförordningen och utvidgning i kriterierna på I majestätsbrott, af de många anfallen på yttranI derätten i de goda bladen, och de snart sagdt lafvita försöken att framställa denna rätt såsom I endast tillhörande tidningarne, hvilka kunde . beröfvas den, utan ait folket miste någonting, , i samt ändtligen af de ständiga tryekfrihetsaktio. Inerna och indragvingarne, jemte den lätt i ögonen fallande omständigheten, att de goda tid ningarne aldrig träffades af åklagaremakten, ehuru t mycket deras läror än måtte vara vådliga för lallmän säkerhet, eller förnärmande personlig ,lrättv. Med ett ord, man trodde att regeringen si gera såge folkets fria yttranderätt alldeles till intetgjord, och att ingenting annat återhöll henne ejfrån att sjelf verkställa denxa tillintetgörelse än I fruktan att ej bestå i den storm, som deraf nödI vändigt borde uppstå. -i Till detta misstroende mot regeringens åsigter ri allmänhet sällade sig en beklaglig fruktan att riden offentliga moralen ej ägde den stränghet, bvilken, om man än misstar sig om det system, , man är förpligtad att följa, likväl är ett allde-iles oeftergifligt vilkor för allmänna rättskänslans n uppehållande eller, som är detsamma, statens I framtida bestånd; med ett ord, man fruktade , latt ändamålet stundom fick helga medlen. Det ;. I måste vara troligt, att man hiruti alldeles misset !tog sig. Men här är nu fråga om, hvad som ta! existerade, ej em hvad som borde existera, och g !såsom prof på det förra kan med säkerhet ciij teras, att man fruktade, det förra tiders riksaf j dagsintriger icke voro främmande för våra dat-Igar. Man ville finna en dubbelhet uti, å ena a, ! sidan regeringens ordande om vådan af refortmer, så snart fråga var om reformer i folkets a. Ismak, och å den andra i den otaliga mängd le förändringar och nyheter af alla slag, som inill föras folket oåtspordt Man tyckte sig finna er i! påtaglig uppoffring af grundsatser, med häntseende till vården om yttranderättenr, då mar 2e ofta hade tillfälle till den reflexionen, att en: n, sidan af pressen beständigt hemsöktes af aktiorrer, indragningar och endra vexationer, mer ralatt den andra kunde icke blott predika despoav tiska och inkonstitutionella läror, utan äfven på eg! det skamlögsarte skymfa och beljuga motsidan: on representanter, utan ait exempel gafs, att cd i : a . on. mi sada eler favala skriftställarne någonsin fö