Aftonbladet – 19 september 1838, sida 2

rustais Scen malar 1 SynuncriOt FtUSKa Val, fet ji e blott den dramatiska situationen, utan äfven et lätta, degagerade men fina och känsliga ilir .onungens lynne. fr LH OM ÖROLIGHETERNA OCH MEDLEN jh TILL DERAS DÄMPANDE. vi Andra Artikeln. h; I förra artixeln erinradez, att de oordningar, )!6 om . sedaast gifvit vederbörande anledning att i?! ordra en förökad fysisk makt, varit följderna i f ett till utbrott väckt missnöje, samt att det(8 a missnöje blifvit framalstradt af det länge fe öljda styrelsesystem, ur hvilket de handlingar, om föranledt sjelfva utbrottet, i följdriktig ord-1 4 ing utgått. Bland de talrika yttringar af detta 8 ystem, som isynnerhet väckt ett oangenämtin-! ryck. hos allmänheten nämndes, med förbigåenio le af de öfriga, befordringsväsendet och huru! letta på vissa angelägna platser ställt de perso-j? ner, som uti de i frågavarande oroligheterna j?2 spelat en hufvudrol, k Ait visa, huru det system, på hvilket vi härj syftat, väckt och bort väcka en för regeringenV missgynnande sinnesstämning, vore att skrifva f de sista 25 årens historia, och låter sig således !! ej här utföra; men att teckna sjelfva sinnesstämningen är deremot alldeles på sitt ställe, emedan j! man, vid bedömandet af offentliga handlingar, !! måste taga hänsyn äfven till de omständigheter l eller ställvingar och förhållanden,, under hvilka! de biifvit företsgna, och dessa omständigheter ! må aldrig antagas hafva varit för styrelsen obe-l! kanta. Visserligen kan en sådan med de nöd-? värdiga allegaterna ej försedd teckning af ett! folks sinnesstämning eller allmänna opinion lättare än något annat underkastas tvist, och den ena sidans ja anses så godt som den andrasi nej; men det gifyss dock en domare, allmänna opinionen sjelf, och nödvändigheten att ickel misstaga sig om denna eller framställa den an-! gorlunda än den är, utgör för tecknaren ett mäktigt motiv att bålla sig vid sanningen. Huruvida sinnesstämningsn saknade grund eller ej, är en sak, som ej här behöfver omtvistas; det är! nog om den existerat. Allmänca karakteren af denna sinnesstämning, : efter vår förmening, bestod i ett starkt miss-j troende till regeringens vilja och förmåga. Den ansåg en mot folkets frihet oeh statens konstitution fiendilig syftning rådande hos de män, ! hvilka fungerade såsom styrelsens representanter. I Det nya i nu gällande konstitution är återställandet af den demokratiska andan i styrelsen; detta ver det man vid 1809 års regementsförändring ! ville och trodda sig hafva grundlagt, och befä-: standet af denna grund samt utvecklingen af den derå i hast uppförda byggnaden bafva alltsedan utgjort förnämsta ögnamärket för alla dem, som kunna hänföras till folket. Hot denna utveckling ansåg man regeringen högst obenägen. jäm erinrade sig, att 1809 års lagstiftare både i grundlagarn2 nedlagt och i sina motiver till dem tydligen uttalat den grundsatsen, att konstiltationin beständigt skulle förbättras i den riktning, som då var rådande osh som utgjorde motsatsen till det despotiska allenastyrandesystem, I hvilket nämnde lagstiftare trodde sig hafva störjan, men mean ansåg sig under de sedermera H snart förflutna trettio åren hafva gjort den erfarenhet, att regeringen icke tagit ett enda steg för att verkligen inleda eller medverka till en I sådan förbittring, uian tvertom både i fråga om I grundlagarnas förbättring och deras tillämpuing I öyftat till enväldets, aristokratiens och byråkratiens principer. I Främst trodde man sig se ,allenastyrandetsn j princip, efter någon Rysk eller annan Orientalisk modell, uppträda, såsom motsats I till de konstitutionella formerna och rådgifvareansvarigheten, och att man så trodde, torde finna en tillräcklig ursäkt i historien om våra riksdaI gar, som, med all sin längd och kostsamhet, 2lI drig uträttat mer, än att för folket uppenbara len fortsatt kamp mellan enväldets princip och Iden konstitutione!!a, och hvarvid den sednare lidit beständiga nederlag. Symptomer af återj! gången till den af grundlagen förkastade envåldsprincipen, trodde man sig finna ej blott i de -) många offentliga tal, åtgärder och institutioner, , i hvilka regentens person skyldrade såsom statsI bestyrens faktotum, och tillgifvenheten för