Aftonbladet – 14 september 1838, sida 2

slutiger sammenstallar 1 de bertu.ads petitosern3. tt sident sätt att ådagaläsga allminn2 tänkesättet, medför ingen våda för allivän eller enskild säkerhet; det uppretar och förskräcker icko några andra, än da maktens orgener, hvilka se sina systomer ellar åtgärder på detta sätt ogillsd4; och det lyctas vanligen, att bereda den goda sakens framjån ;. Dagligt Allehanda för i dag raeddelar en generell och i det hela väl motiverad kritik angående den härvarande Frazsyska truppens spel på den Kongl. theatern, utgående ifrån den åsigten, att det i synnerhet är sjeliva skolan och ensemblen hos denna trupp, som man har skäl att beundra, mer än den individuella fallkomligheten. — Den förebråelse för entonighet och likformighet i de flesia roller som Allehanda gör de flesta af dessa artister, är likväl kanhända något sträng, när man besionar, att de pjeser de uppföra, för det mesta äro helt och och hållet af samma genre, nemligen Vaudevillens, och scenerna vanligen inmefatia någon liten utbruten intrig ur det moderna Parisiska umgängeslifvet i dess habit bourgeois. Detta if är sig numera öfverallt teroligen detsamma; dess väsende består förnämligast deruti, att originaliteten i det ytire och alla afstickande egenheter äro bortslipade och en förtjust älskare, af såkalladt bättre folk är, när han faller på ett knä för en ung flicka eller en kokett fru, oftast tillskuren presist i samma svitt med en annan i samma ställning, likasom fraekarne de bära på sig. Huru vill man då begära någon stor variation i rollernas uppfattuing inom ett så inskränkt område? — Men Dagligt Allehanda har derjemte lemnat en liten eskiss af en del bland våra badeuds, sådana de visa sig under de Fransyska spektaklerna, och denna är så mäserligt utförd, att vi ej kunse underlåta att göra författaren en kompliment derför. Ett utdrag af detta stycke skall säkert roa våra Läsare. Vi reservera os3 dock hvad angår större delen af pjeserna. nOch jag har talat om det bästa, om JScribe; stiger jag lägre ned än till hozom och hans skola — och man riskerar ej au bryta halsen af sig vid fallet, från honom och den, till platta jorden, — då finner jag en mängd stycken, rigtiga farces de carnaval, utan plan, utan idg, utan sundt förnuft, med utslitna calemhbourger och ordlekar, Zazzi, sådana, som uthvisilas på Boulevardtheatrarne i den stad, på hvars språk de äro skrifna; — och de återgifvas con amore jar en skådespelaretrupp, som kellar sig kunglig och — hvad värre är — de applådsras omåttligt af en publik å 2 R:dr Baako, — jag talar ej om krachanerne; de gå gratis — af ättlingarne utaf Gustaf den 3:3 societe, i Gusiaf den 3:s operasalong! Gusiaf! Stackars Gustaf! Du förlät Ånkarström — åtminstone påstår man så; — skulle du väl ha förlåtit dessa? Jag tviflar. Det är eljest interessanta rön, i hänseende till de högsta klassernas bildning, man vu nästan hvarje afton, mellan 7 och 10, har tillfälle att anställa i denna operasalong. De dyrbaraste platserna besökas, som mana vet, af det dyrbaraste folket — de, som draga den högsta skatt af staten — Tredje, fjerde, femte raderna äro tomma, således ingenting annat än gens comme ut faut. Damerna äro mera fåjtaliga. Rockar och pantalonger ser man mest. I dessa dväljes ett eget slägte, som utgör majoriteten i denna samling: bipeder, med en hårbena utefter venstra sidan af hufvudet, hvita glaeghandskar på händerna, en binocle i högra hand och undulistiska ansigtsformer. Hvad kön de tillhöra, är svårt att bestömma; deras tillvaro drager ett strek öfver sexualsystemet, och en ny Linne torde få efvalktas, innan de kunna bestamdt klasseras, Så snart en Fransk aktör framträder, klappa de; talar han, klappa de; tiger han, klappa de; säger han en ealembourg af det slaget, som längesedan är aflyst från hvarje bättre scen och i synnerhet från hvarje salong i Paris, så skratta de med full hals, och sätter Herr Franscisque sig på golfvet, eller besvarar cest ma soeur med cest une erreur, känner deras förtjusning inga gränser mer. Hverje slutmening, sagd med låg röst och förslagen mine, men som undgår äfven det vid språket vanaste öre, mottages med ett bifallssorl; ty det man ej förstår, vill man åtminstone, att Hrr Delcour et Comp. skall tro att