huggit honom, genom hatten, i kufvudet. För brittrade öfver denna grymma framfart mot still: och fredsamma vandrare, ville vi hasta after dra gonerna och förehålla befälbafvaren det Jlagstri diga i gerningen, men vi hindrades derifrån a dea haggna gråhårsmannen, som befarade, at sådant skulle blottställa honom och hans barn fö; ytterligare våld. Med tacksägelse till Försyner som låtit hans son gå oskadad urfaran ceh un. der utlåtelse att hvad honom vederfarits, vore behållea gifva, tog han farväl och aflägsnade sig. Framåt Kåkbrinken hördes åter ett dof: slog och då vi hudnit dit, syntes en gammal gråhårig man med glasögon, stående med händerna pi ryggea i an både ömklig och löjlig ställnieg Afven han hade råkat ut för de sablar, hvarmed man denna afton lät på Stockholms innevånare inskära osvikliga märken af Svenska friheten; men lyckligtvis hade han endast fått smaka hvad man kallar flatan och stod nu med böjda knän efter hugget. Uader fortsättningen af min väg kom nu turen ånyo till mig och vid Salviigränd måttade en af dagens bjeltar ett hugg åt mig, men hvilket jag afvärjde med min käpp, som deraf besitter en djup erinran. Utan vidare äfventyr hann jag sedermera min boning, och Jå jag gått till sängs samt tegit min bok, slog klockan XI, och gick således nu först den wid tillända, till hvilken Hr Öfver-S:åthållaren uilof vat frid på gatorna. Härnäst jag beger mig ut, ämnar jag icke underlåta att beväpna mig; och då man på ett så våldsamt sätt äfventyrar lif och lemmar, ser jag ingentiog, som kan hindra enhvar att göra detsamma, vore det än med hugg eller skjuigevär. C. F. Dareil.