Aftonbladet – 8 september 1838, sida 2

försorg, att biskopea i Faro upptog hortem i 2et biskopliga kollegium i nämnde stad. Hans framsteg i de theologiska vetenskaperna lemnade föga öfrigt att örska. Såsom tjuguårig yngling var han välbevandrad i rhetorik, fi!osofi, kanonisk lag, dogmatisk theologi, med ett ord i alla de föremål för vetandet, som fordrades för den andliga vägen; han blef prestvigd och år 1816 aflade ban genom predikan på en högtidsdag i St. Bartolorceu de Messines ett offentsigt prof på sin skickligbet. Men i denra Algarviska by gjorde han bikantskap med en ny Delil2z, som så förijuste honom att han beslöt lemna det andliga stindet, för:tt gifta sig med den sköna. Det var icke långtifrån att farbrodren, i anseende till detta återfall i det verldsliga, tagit sin hand ifrån brorscnen; men genom oupphörligt efterliggande öfvervann han dock slutligen sin faderlige beskyddares metstind, och med hans bifall förde ban sin donna till altaret. I anseende till det sätt, hvarpå han genomdref sin vilja, fick han tillhamnet Remeehido aller skrikaren. Hans befattning och gilte i St. Barthelomeu de Messines lofvade honom en lycklig framtid. Han tycktes lefva förnöjd; hars hustru skänkte honom flera barn, hans landtmanna-arbeten kröntes med framgång, hans ägodelar förmerades, och genom det anseende, som han förvärfvade sig bland invånarne i byn, steg han till värdigheten af Capitac eOrdenandas (en lokalmilis som rytjades för rekrytutskrifningen) och derjemte anförtroddes honom indrifvandet af vissa skater. Dessa båda sysselsättningar öppnade ett vidsträckt fält för hans ärelystaad och blefvo derigenom orsaken till hans förderf. Då frivilliga rojatisibataljoner bildades uuder Miguels välde, erhölt Remechido en anställning sisom fändrik vid bataljonen i Faro. Nu lärde ban sig jägatexcercisen. Men medan hans längre frånvaro hemifrån verkat alltför ofördelaktigt. på kans enskil a interesse, utbad han sig hos sin general tjenst!edighet med den försäkran, att han på första kallelse skulle vara färdig at gripa till vapem för den sak han försvarade, och hawlemnade också icke sin by förr, än efter befrielse-armtens landoing under Hertigen af Tereeirä d. 16 Maj 1833. Vid denna tid visade sig Remechido för första gångem som anförare för ett guerillaband i fällt. Då vicomte Molello, Don Miguels befälhafvare i Algavien, tågade igenom St. Bartholomeu de Messines, för att operera i ryggen på Doa Pedros trupper, hvilka efter borttagandet af den Miguelitiska flottan marcherade på Lissabon, beanm sig Remechido såsom capitao dOrdenarcas i spetsen för ena hop beväpnade bönder, till hvilkas förstärkning han af vicomten utbad sig 400 man. Med denna förstärkning lofvade han ati göra fienden vederbörligt afbräck, Men då Molello icke bevärdigade honom med något svar, så började han ett hämd krig för egen räkning. Såsom föregifven försvarare af ihronen och altaret såg han snart ea mängd menniskor strömma till sina facor. Dessa menniskor voro till största delen samhällets afskum, hvilka beflickat sina händer med mord och rof, och dem han blott kunde sammanhålla genom luckelserna af ett tygellöst lf. Med denna odisciplinerade hop, men öfverlägseg de emot honom utsända trupper genom noga kännedom af lokalen i bergstrakterna, satte han nära 5 år beila provinsen i förskräckelse, begick oerhörda grymheter och sölade icke sällen titt svärd i sina egna anhängares blod. Framgången ingaf honom tron, att han icke kunde besegras och alt restaurationen till elut skulle segra, Hvad det arma landet måste lida genom dessa hopar, som hvarken kände några band af lagar eller mensklighet, till dess öfverste Fontura och den tappre kapten Cabral visade sig såsom räddare, kan ingen penna beskrifva. Med Remechidos fall har det inbördes krigets hydra mistat sitt hufvud. Anda in i sista stunden förnekade han icke ett ögonblick karakteren af en tapper man, som under ardra förhållauden hade kunnat blifva sitt fosterlands prydpad. Till vexien var han liten med stort hufvud, hvilket för ingen del var väl formadt; hen hade en mycket framåtstående örnnäsa, svart hår och vild blick. Han bar ett långt svärd, spansk drägt och ett rödt band om heottea. Hans röst var sträf, hans rörelser lifliga och i hela hans väsen låg uttrycket af en dje:f, vraftig vilja. Frankrike, Betraktelser vid födelsen af en prins.