Aftonbladet – 29 augusti 1838, sida 2

Hlecj.s OMS: VAS al oM Vivi tfYyH-ISt, Ddlva INCA skäl bordt afte de många och ömma rsationer, nyssnämnde stad, framför de flesta andra, 3ger till Kommerskollegium, samt Kongl. Mai:ts Handelsoch Finansexpediiion. I allmänhet torde ock den grofva intolerans, som hir en gång ville förneka Judarnes barn undervisning vid landets skolor, hafva reagerat på sinnena, och man kan med fog antaga, att Hr Statssekreteraren och t. f. Hofkanslern v. Hartman2dorff, representant för denna och så mycken annan intolerans, må anses som indirekt auktor till Judarnes emancipation, genom väckelsen af de sympatier, som måhända lemu:t vederbörande en förevänning, att anse denua emareipation gillad af allmänna opinionen. I betraktande af dessa sannolika influes eer hade styrelsen mycket skäl att ej särdeles högt appskatta värdet af de få röster, som hyllade hennes egna åsigter. Men al:a dessa röster öfverensstårnma fullkomligt i en viss ganske väsendtlig punkt: de hafva nemligen msnart sagdt) umanimt d. v. s. med ett enda undantag i grunden förklarat sig ernot Judarnes emancipation i allmänhet, emedan de antingen uttryckligen opinerat mot främmande Judars inflyttning, eller ock tydligen tillkännagifvit, att de utvidgade medborgerliga rättigheterna måtte tillkomma blott de redan i landet bosatte Judar. Det är således egentligena blott en enda röst, nemligen frih. Naueckhoffs i Carlskrona, som au fond förklirat sig för den åsyftade emancipationen. I denna vigtiga fråga, af grundlagsnatur, emedan den afser nya medborgares uppt:gande, har således representationen af hela Svenska folket blifvit uppdragen åt auktoritetersa för 4 af rikets städer; alla öfriga orters inzevånare hafva blifvit förbigångna, ehuru de voro i saken mest intresserade — emedan det är till dem Judarne skola vända sig, då de övergifva sina förutvarande bonringsorter. Af desia till antalet 12 auktoriteter hafva egentligen blott 5 som alla bestå af embetsmän, och deibland förnämligast sådane som bava Konungeus befallning, blifvit i efficiella bladet åberopade såsom tillstyrkare för regeringens beslut; fem era. betsverk skulle således representera Syenska folket. Men då äfven dessa med ett exda undantag i sjelfva grumden förklarat sig emot emaneipationen, så har, förutsatt ait regeringen ämnade fästa något afseende på de afgiloa rösterna, en enda person, neraligen frih. Nauckhoff i Carlskrona, afgifvit votum decisivum för hela folket, enär nämnde frih. är den ende, som utsträcker emancipationen till hela Judiska nationen och icke, såsom de öfrige fi medtillstyrkarne, till blott Judiska nationen i Sverige. På detta besynnerliga förhållande är det, som vi i denna artikel önskat fäxta uppmärksamheten. Utan allt hänseende till åsigterra i sjelfva saken, dem vi här allsicke ämna förkättra, helst vi sjelfve äro långt ifrån att vara fienitlige mot sjelfva principen för emancipation, om den icke på ett så förvändt sätt blifvit använ ?, måste det cock väcka uppmärksamhet, att ett konstitutionelt folks lagstiftning äfven i de viztigaste frågor utöfvas på sätt som nu skett. För att ej nämna flera mindre vigtiga frågor, som redan äro afgjorde på lika sätt, erinra vi blott om lagskifiningen för handel, för slöjd i allmänhet oeh för smides-slöjl. Dessa äro tillsamman nätt opp lika vigtiga som allmänna lagens stadgar i sfs ende på en annan af rikets modernäringar, och de äro dock helt och hållit öfverlåtna åt ett par embetsverk, som före deras utfärdande, på sin höjd vidtaga den åtgärden att höra en eller annan af intresse fjottrad korporation, en eller annan till uniformen banden embetsmanna auktoritet. Och till råga på allt, är chefen för det embetsverk, som af regeringen kommitteras att föreslå lagar för näringarna i allmänhet, tillika föredragande hos Konungen, så att äfven den lilla hållhoke, som kunde ligga i embetsverketa sjelfständiga ställning, saknas. Sedan Statstidningen med den ofvan exponerade species facti sökt visa, att regeringens handling hade god auktoritet för sig, nemliger de redan uppräknade embetsverkens mycket vilkorliga tillstyrkan, åberopar hon i ett sednare nummer den Gustaf III:s skrifvelse, som sanktionerar 1782 års reglemente med de deruti, i hänseende till Judarnes religion, intagne Istadgar. Denna det officiella bladets åtgärd röSer ånva dan I hund. 3. andra företeelser sig