Aftonbladet – 24 augusti 1838, sida 2

fn -. SS tälle ? Den beryktade författningen om serskilda förmåaer för korrektionister, som uttagas till tjenst vå handelsflottan, har ånyo fått en apologi i Statst.: de, som förstå sig något på lagstiftning, nafva längesedan tillräckligt öfvertygat sig om nkonseqvenserna och den vårdslösa uppstallninsen i demnå författning, och Statst:s egan rpoogi, till hvilken vi taga oss frihet hänvisa, bevisar framför allt, huru onödigt och opolitiskt dess utfärdande var. Styrelsens verksamhet för bränvinssupandets utrotande får af Statstidningen det tillägg, att regeringen umder året utfärdat en erinran om bränvinsförfattningarnes noga efterlefnad. Sådana erinringar hafva i alla tider utgått och af alla sakkunige blifvit betraktade såsom ett femte hjul under vagnen. Så snart en författninvg är utfärdad, måste den efterlefvas, och detta beror ej deraf, att styrelsen fogar förmavingar till stadgarne, utan derpå, att styrelsen oaflåtligt och utan amseende till personen, lagligen förfar med embetsmännens försummelser. Om de der erinringarne duga, hvarföre icke då en gång för allo utfärda en erinran, att alla stadgar böra efterlefvas? Man hade då med få ord sörjt för administrationen i alla dess grenarn, som man säger. Att H, M. Konungen utdelat nykterhetsskrifier, är lika litet en regeriogs bandling, som att Herr Owen m. fl. gjort det. För öfrigt har Aftombladets återblick endast sagt, att nykterhetens befrämjinde under året varit föremål för regeringens uppmärksamhet, och häraf synes regeringen ej kunna serdeles lida. Märkvärdig är Statst:s förklaring om författningen, som tog pengar af Stockholms näringsidkare för tillåtelsen att hålla krogarne öppna på förut förbjudna timmar. Statstidningen säger nemligen, att den fordrade skatter, fördyrade bränvinet och befrämjade således nykterheten, och straxt derpå, att samma skatt mångdubbelt ersättes krögaren genom den dermed förenade tillåtelsen. Detta var således en författning, som är nyttig till allting. Aftonbladets enda anmärkning, att den älägger en skatt, som Ständerna ej godkänt, och således åter är en ny akt af godtycket och grundlagens åsidosättande, har af Statst. ej kunnat vederläggas. Hvad Statst. ur andra goda tidningar omtuggar rörande minnesfesten vid Liizen och om Seherer v. Scherburgs förvisning förbigås, med den anmärkniog likväl i afseende på den sednare, att Statst. ursäktar den dermed, att hvarje mation har rätt att bestämma, hur den vill mottaga främlingar. Detta visste hvar man förut. Men det kan icke anses för annat än ett hån, att Statst. nu vill skrifva på Svenska nationens räkning den godtyckliga förvisning, som träffade Herr öcherer. Af de flera i Aftonbladets återblick framställda uppgifter rörande regeringens behandling af näringarne, har Statst. förbigått nästan alitsammans och i stället fästar sig vid en med anledning af dessa uppgifter framställd reflxion. Denna reflexion innehöll, att det är folket, scm tagit initiativet till den större verksamhet i industriell väg, som äften förlidet år röjde sig. Häremot har Statst. uppställt den satsen, ait regeringarne i afseende på industrien böra inskränka sig till Mlaissez fairen d. v. s. till att låta sakerna hafva sin gång, samt att det för en regering, som har att afgöra 5000 enskilda mål, justitiemålen oberäknade, icke vore möjligt att egna statssekreterarnes tid åt de företag och näringsjutvägar, som alla enskilda tillsamman kuona upptäcka och utföra. Efter denna grundliga invändning skyndar Stiatst. att visa, detregeringen under året äfven haft sin hand i vissa näringsföretag, såsom inköp af får, beviljande af 20,000 R:drs lin till en hvitbetssockerfabrik, förskott till Seffie EA medelst befallning till Statskontoret ati medde accept å bolagets invisningar samt fortsatt understöd åt Hr Plagemann. Det är en klar sak, att Statst. här alldeles tagit fel om ej mindre syftningen af Aftonbladets ammärkning än bemärkelsen af laissez faire, och nödvändigheten för ett offieielt blad att ieke gifva örflar åt de principer, dem hon proklumerar såsom regeringens. Ingen tid har någonsin varit så enfaldig, att hon inbillat sig att regeringen ingenting kunde och borde uträtta för näringarnes utveckling, och den närvarar de inbillar sig, det icke heller. Man hehöfrer Hi La. on hlick nå vår jor