Aftonbladet – 10 augusti 1838, sida 2

Den frågan, huru långt embetsmäns lydnad måste sträcka sig, har visserligen varit mycket diskuterad; men tankarne derom äro på lårg! när icke ense. Ett visst parti anser lydnaden böra vara alldeles blind, 1 synnerhet den militära, ehuru sjelfve grundlagen bar vissa undantag. Vår mening ar icke nu att undersöka denna fråga: men dagecs händelser påtvinga oss en annan, som dermed äger gemenskap: i fall militären, kan man säga, också skulle vara tvungen att blind: lyda äfven en lagstridig befallning, så bör han dock åtminstone kunna leda ifrån sig ansvarigheten genem att visa, det ban verkligen fått henne, och fått henve af vederbörlig befälhaf vare. Skall han vara till den grad blind, att han icke ens med bestämdhet vet eller kan visa, af hvem han fått befallnipgen? Skall han våga sin reputation, k nske sin timliga välfärd, med den enda säkerhet mot ansvar, att hafva fåt sig ett ord tilikviskadt af en adjutant, den han kanske icke känner? Hvarje militärbefälhafvare bör öfverväga den ytterst betänkliga ställning, hvari han på detta sätt kan komma, i synnerhet om han har att göra med förmän, som ieke äro nogriknade med att en annan gång desavouera en befallning, om de kunna komma från den genom att uppoffra en underordnad. Väl betänkt synes det således vara af nuvarande Kormmendanten på Waxholm att, såsom