Aftonbladet – 9 augusti 1838, sida 2

S (då r ? vän och beundrare framdraga hvad det är, som Ipressen derutöfver angripit? Men — sjelfva kb ett ställe in abstracto framträda med ett ngs försvar för yttranderättens frihet, då hela riften för öfrigt innefattar ett fortsatt skrän mot dess tillvaro här i landet? Är det en rigslist, för att under sken af ett slags kaghet kunna verka så mycket bättre emot en existerande yttranderätten, som han vet är ederbörande den svåraste nageln i ögat, och ör att med så mycket bättre effekt iå påstå, tt man visat för stor fördragsamhet, just i amraa ögonblick då indragningar hört till ordingen för dagep, och då det ena åtalet efter et andra för majestätsbrott blifvit anställdt till ch med emot skrifter, i hvilka icke ens Koungens namn eller Majestätet finnes nämnda!) Och det är denne författare, som börjar sin krift med den djerfheten att säga det en allnän keller gripit opinionen i det kära Sverigen, för att denna visat sitt högljudda ogillande af mesyrerna mot yttranderätten? och som mot JustitieOmbudsmanrner, för hans memorial rörande HofRättens förfarande, har den hyfsade utlåtelsen, att han, JustitieOmbudsmannen, talt en lång rad i sömnenn! Ännu ett annat bevis på samma förvirring och oreda i begreppen lemnar författaren, då han pag. 15 yttrar, att Hr Crusenstolpes äfventyrliga bana utgjort ett afledande föremål för vår ,uppmärksamhet, som bordt vara riktad på vår nkonstitutionella frihet. Han vet då icke, denne frasmakare, att ingen vigtigare fråga finnes för den konstitutionella friheten, än den om yttranderätten, oaktadt han, såsom vi nyss citerat, framställt den såsom en säkerhetsventil, nödvändig för samhället! Men det skulle blifva en alldeles förlorad möda att fortsätta korrigerirgen af detta politiska chria-försök medelst en vidare grsuskning af de allmänna satserna. Exereitanten är redan för gammal och för inbilsk, att han skulle låta rätta sig deraf, och ingen tänkarde behöfver en serskild ledning för att inse, huiu be dröfligt denne riddar Göran kasta; än hit än dit i sadeln under sin sperr-ridt emot pressen. Vi vilje således endast i korthet uppehålla oss vid hvad som mera direkt rörer de personer och händelser, mot hvilka han riktat sig i sin anspråksfulla framfart. Vi hafve redan i det föregående nämnt, att ; Hr Justitiekanslerns rentvående och upphöjande i opinionen är ett af hufvudföremålen för Hr Görars uppträdande. Allt det misstroende, som I yttrades vid Hr Nermans upphöjelse till ordinarie, förklaras endast såsom mera salt i det .sura öga, som redan gret öfver att en man ur hopen stigit upp i kraft af sin dugligheta t I (Pag. 20); matt tidningarne, utan uppgift af fakta, fellt sin nedriga dödsdom öfver hans äran I (pag. 71); att Hr Nerman med en onekligen hugstor fördragsamhet lemnat alla sina veder(sakare oangripne, oaktadt de syndat på nådem o. 8. v. Hvad är det då som pressen anfallit hos Hr Nerman? Ar det väl hans enskilda lefnad? Eller är det något annat än hans offentliga bana och de handlingar, för hvilka han såsom embetsman skall, bör och måste ! jansvara, och som ligga under allmänna tänkesättets domsrätt — hvarföre kan då icke hans I nanklagelsememorialet, hvars ursprung mam iemligen noga följt till en annan källa, hvars nitiska åder vid detta tillfälle förekommande upplåtit sig, pblef, säger Hr S., en bland utvägarna att vännda uppmärksamheten från hufvudsakenn (22): Att han (Hr Nerman) kunde vara till och ;med utan all andeli den ömtåliga tryckfrihets a saken, föll ingen i sinnet (pag 32.) Sjelfva r vanklagelseskrifterne, för hvilka man cebiterat Justite-kanslern, vet man bestämdt, att de äro af annan hand, (sammasida.) På följande pag: tillägges, att det bekräftat sig, att Justitie-kansa leren skall gått in på aktionen endast med det a vilkor, att den smädliga syftningen, men ieke majestätsbrott skulle utgöra anklagelsens föremål., Att Hr Svederus här träder fram i en half officiell egenskap, kan knappast betviflas. Utom hveri ban stått till 7 r Justitiekansleren redan under sitt uppträdande i smidesfrågan, hvars inre ställnivgar och förhållanden serskildt det r on t : det kända faktum af den närmare förbindelse; d a