Aftonbladet – 7 augusti 1838, sida 2

Men det fions äfven någonting förargligt deruti, och detta är att se, huruledes kamarillan eller hofmännen vid allt detta beständigt hafva sina saker på det torra. Dessa herrar sitta fasta, som på hälleberget, blott de hjelpa regeuten att störta sig. De behöfva blott visa sig räit devouerade, aldrig se sakerna annorlunda än regenten, och vid hvarje hans beslut utropa: kzors hvad det är bra! hvad ers majestät är vis! hvad folket skall prisa ers majestät!, och sedan, rär något galet och förvändt kommer i ljuset, ropa: ndet : var hans majestärs egna beslut; skyilen hoaom och ickoss!, i Ati så gått och går, ser man icke sällan ; och; det förtjenar således att ofta och mycket ofta! undersökas, huruvida kamarillans konungamakt verkligen är den rätta, d. v. s. den som inne-, bär varaktighet eller gör ärftligheten möjlig, ty! detta är ett åtminstone i ieorien från alla sidor medgifvet vilkor. Le gres bea sensi vårt land, t. ex. vår hedervärda allmoge, har i alla tider! trott, att herrarne med rätta böra ansvara för! alia styrelsens beslut; och cm, detta någonstädes är billigt, måste det isynnerhet vara det i Sverig2, der konuovgamaktens detaijbestyr äro talrikare än i något annat konstitutionelt land. Ty värr har man ofta sett denna tro komma på skam, till följe af vissa ställningar och förhållanden, hvilkas ordnande icke ligger inom hvar j mans förmåga. Såsom en ledaiog för efiertankan i fråga om detta ordnande meddelas här! nedanför några reflexioner ur franska tidningen Le Temps, hvilka äro mindre nya än väl sagda, och förmodligen icke kunrva få plats i. Statstidningen, i hvilken eljest förenämnde tid-; nings signatur någon gång figureret. Mian fio-; ner i dessa reflexioner åtskilliga tvhållanden, vidrörda, som kunde vara på samma sätt hos oss, t. ex. om devoumertets företräde framför! talangen, förbiandningen af konungamakten med komungens person, hänförander af all landets. ära till denna person, sindringen af kibinettet, för att genom hvarje rådgifvare särsluldt genom drifva dea allena styrandss wilja, 0. s. v. Temps reflekterar på följande sätt: . Mau måste bestandigt omsäga det: i politisk mening är konungen icke en man, utan en in stiiu!ionn. pHuar stora de eserskager än må hafva varit, som 1830 utmärkte Hertigen aft Orlg:nr, för närvarande Fransmännens konung, så var det likväl icke nöjet att göra honom och hans afkomma en ståtlig present, som förr ådde Frankrike, — genom julireyolutionen åter sin egen herre — att bestämma sig för konuvgadömet uch för ett ärftligt konungadömen. ,Det var icke heller för att fördöma den ny:; ligen utförda revolutionen: icke för att under-, känna de prmaper, som just då trivmferat; ieke för at förneka den femtonåriga opposilio-. nen, jemte de konstitutionella läror, dem den liberala pressen författat; icke för att gilla Carl X:s och hans sons och Hertigens af Bordeaux acspråk, som Fisn:iike i karten bibehöll, förklaringen at majestätets be:gd,. Det var slutligen icke för att på förhand un derkasta sig den nyvalde konuagens vilja, för! att sill evärdelig tid sanktionera de tankar, om än upphöjda och djupa, dem den nye konun-!: sen behagade hysa i afseende på styrelsen; ic-, Le för at kanonisera det sys em, till hvilket ;: hofmännen förklarade khouom vara uppfiunare; j! cke för tt rätfördiga Hr Polignac och haus:: nedhjelpare, som Frankrike bibehöll principen! if konungens of: larket och frihet från åtal. 11 Arftligheten, majestäie:s hilgd och ofel-, barh:ten funnos äfven i 1814 års kata ; och, ikväl hafva ministrarnes namn under de beryk-i ade ordonnaucerua cj förmått betäcka Carl X:s!! person. Hr Polignacs ansvarighet har icke hin!! lrat, att ordonnarceine tillruknades konungen, i om inblåst dem, Hertigen af Bordeaux, arf-) inge till thronen enligt gällande grundlag, har;! kväl blifvit beröfvad både den och fädernesandet, jemte de tvänne konungar, som fåfängt , esevrerade havs rätt genom en gemensam af-j5 igelsen. i ,Detta kom deraf, att ärfiligketen i Frankrike, få II och med till thronen, numera genom häne!sernas magt icke ör annat än en convenance, tr n institution, liksom sla sud:s, hvilken, m ngt ifrån ait vara äldie än karten, icke äger ; v! anat urspruig än en artikel i denna och kand: intet fall räcta linere är den konstitntan IL. i C ö