Aftonbladet – 1 augusti 1838, sida 3

id :ger sig, den omfattar endast trenne namn; och redan tror jag mig bland dessa med säkerhe 1, i kunna gissa på herr .. M I det ögonblick, han var fårdig att uttala dett e, olyckliga namn, öppnades salsäörrarne och hi ide W. inhädle, Herr och fru de Leurta le iblefvo begge så öfverraskade af denna syn, at lingendera observerade hos den andra den oro, ? om förrådde dem. Men deras känslor vorc aloun ska olika. Hr de W. inträdde med sin : Mk tatt under armen, strök sitt krås med ; handen under det han med den högrs , Iekte mena den långa eleganta klockkedjan, som tiden tiden be. kades, 3 å Det var då Icke han, tänkte på en gång venstra -Iherin och frun. . . I — Det är således icke honom jag kon miss-Itro, sade mannen, flat och förvirrad. — O, han är icke såt.23 han är icke stymI pad, genljudade det i Amiens hject. Hura förändrade sig ieke avt från detta öi gonblick för henne. Storleken af av? fara, som Ivar öfverstånden, hennes räddade älskar hennes upphörda qral; allt lättade hennes bjerta Hill den grad, att om icke herr Leurtal hafe de sista gästerna att emottaga, skulle han på sin makas lycksaliga blickar gissat rätta förJThillandet. Fiere gånger möttes hon och hr de W.; han konverserade då med hela den jätthet och artighet, hvarför ban var känd som en modell. Balen fortfor i all sin glädtighe:z Efter bruket proponerades en gavott. Några röster utmärkte de mest renommerade dsnsare, de dsnsöser som voro mest på modet i våra salonger. Hr de W. var i första rummet. Madame de Leurtel fick andra platsen, så att de blefvo vis å vis. Någon ovisshet hade ända till detta ögonblick qvarblifviti hennes bröst; hon misstänkte väl intet bestämdt, men hon fruktade ännu. Imedlentid försvann nu hennes ångest, då hon såg med hvilken lättbet och precision Hr de W. rörde sig i dansen inför de uppmärksamma åskådarne. Det lugna intagande leendet, de graciösa stegen, den säkert framräekta banden; allt öfvertygade M:dame de Leurtal, att bon hade plågat sig onödigt, och hon öfverlemnade sig med mera hänföre!se åt denva då för tiden så beundrade dans; i ett ögonblick då bastigbeien af rörelsen kunde dölja allt, vågade hon trycka sin moities hand liksom för att gratulera honom till en lycka, den han icke borde begripa. Ett fasligt utrop h rdes i samma ögonblick . ... — O min gud! afbröt jg emot min vilja Madame G, — det var Hr de W..! — Nej! svarade hon med en häftighei; som j:g ännu aldrig sett hos henne; nj, min. herre, cej, det var icke han som blknade, icke han som ropade, det var den olyckliga Amelie, som föll afdånad, då hon kände sin älskares stympade hand gifva vika för bennes trycknirg, utan att de af bomull skickligt eftergjorda fingrarna kunde besvara denna. Ea häftig feber nedlade m:dame deLeurtal följande dagen på sjuksängen, och Hi de W. kam hva je: dag ucdrr en hl vecka att underrätia sig om hennes tillstånd; efter dessa sublima brevis på sit devouement kallades han till armea, dit han medförde sin 1 emlighet. — Och han bevarade den ativa? frågade 138: — Ja, min herre, återtog madame GAA sorgsen, och snart fipgo vi underrättelse, att han i en träffning så bltotställt sig, att han måst undergå en förskräcklig operation. Då han återkom, hade hsn en arm mindre. — Hvad har ni väl gjort! utropade : vid åerseendet madame de Leurtal. — Det var det försigtigaste! svarade Hr de W. helt enkelt. Efter denua berättelse redsjönk madame G i djup tankfullhet och jag vågade icke säga henne, hvru mycket jag beklagade hecnes idanden, i rer VE SA DE JE KRERES LINS , AEG Er 4 NERE JUN