Aftonbladet – 1 augusti 1838, sida 3

Al — Se på! och sög mig hvad ni finner. A -licke här ett djupt och väl markeradt streck flder har man vikit papperet, då man torkat egg ljernet; på hvardera sidan märker ni två otyd , ligare streck och under dessa äfven blod; det Ihar icke varit en vanlig knif; det har varit e I Idoli med platt klioga, liadrigt upphöjd på si ti dorna. I — Alldeles, en dolk! utropade Anton; ja d -Iröfrarne, de Jacobinerne, de Chouanerna! Hre de Leurtal befallde honom tiga och af lägsna sig. I Amelie hade mekaniskt fattat papperet oc! lät det passera till sin graune. Denne betrak Itade det med nyfikenhet, och med ett utrop som på nytt väiekte den olyckliga Amelies ån. Igest, tillade han hastigt: — Men se, der står något skiifret unde bladet. — Lit se! utropade Hr de Leurtal mec brinnande öga, darrande på målet. Han fattade papperet och deehiffrerade på dess nedrs kant långsamt följande ord: nHr och fru de Leurtal hafva äran ati invitera . .. Han tystnade; här var pappe: jret afrifvet. Dessa ord ljödo som en själsringaiog i Amelies öron. Hr de Leurtsl bopkramade papperet med hätighet och, för första gången blottantie hela sin Isjäls våldsamhet, sade han till sin fru med en vild röst: — Nå väl, min fru, vi få s hvem som mankerar vid festen. Han gick ut och alla följ!e honom under en misstänksam tystnad. Amdlie ble! ensam qvar och för första gingen vågade hon fästa ögonen på de fasaväckande skälen till anklagelsen. Hon betraktade dem, hon igevkände dem, dessa hvita, stympade fingrar, dessa sköaot formade vaglar, dem hennes msn riktigt anmärkt. Hon var ensam, hen bortiog dem. Här stannade madame G och syntes öfverväldigad af förfäran öfver den händelse hon berättade. Jag trodde, att hon slutat, och sades lifligt: — Och pi tror vår usgdom om nog litet mod till en sidan bandling? Hon betraktade mig med en sorgsen rein och fortfor : — D, det är icke det, som utgjorde uppoffsingen! det varieke det, som utmärkte hans omsorg om den älskades reputation. Att stympa sig är förskräckligt; men hör vidare elutet af min hi:toria. Att för er omtala den oro, de förtviflide projekter, den dödliga ångest, som under denna dag sönderslet Amdlies bjerta, det vore att berätta hvad som i ett annat lif är tillräekligt för hela år af smärta. Imedlertid hände det henre, hvad som händer alla, hvilkas olycka icke är fullkomaad: eit ovisst hopp smickrar alltid, uade: dessa anfall af alla möjliga lidanden. De dagliga göromålen kommo herne äfven till hjelp, och under det hon gaf sig utseeade af attlemoa förberedelserna till festen heia sia uppmärksamhet, förflöt dagen. Hon visade sig om af: tonen lugn och intagande. Allt som den farliga timman nalkades, kände hon sig starkare. Hon hade gjort hvad som tillkommer hvarje beståmd själ, som vill vara öfver sitt öde. I stället att låta olyckan steg för steg invöstla sig i hennes lif, hade hon uppfattat den helt och hållet med all sin imagination; hon hade sagt sig, att denna dag skulle blifva hennes vanära och död, och bon hade fattat sitt beslut för katastrofen. Festen började och de bjudna ankommo i mängd. Hr de Leurtal, posterad några steg ifrån dörren, affekterade en artighet, som tillät honom så till sägandes räkna alla som inträdde. imedlertid framskred tden och Hr de W. kom icke; några andra af dagens merveilleux läto äfven vänta på sig. Madams de Leustal var då nog skön att kuava uppväcka mer äs en endes känslor, mottaga mer än cn endes hyllning, så att fir de Leurtal ännu icke kunde bestämma sina misstankar. Festen fortgick och endast några af de bjudna felades nu; mea det var äldre damer eller herrar, på hvilka det vore enfaldigt att fästa sin svartsjuka, med undantag endast af He de W. Amelie märkte det; hennes man sade till henne som I ass 1 Lo UK RR