Aftonbladet – 1 augusti 1838, sida 2

flykt till Finland och en resa kanalvägen till Götbeborg, båda med lika brå?ska tecknade, utgöra det öfriga af bokens innehåll. Bland de få ställen, der författaren gjort sig möda att litet längre uppehålla sig vid sitt ämne, ställen, der man igenkänner det första häftets förtattare i träffande anmärkviogar och origineila funderingar, välja vi vill prot toljinde stycke af en längre episod, der förf. talar om dessa Stockholms beryktade j. ,nöjer, som kallas supeer. 1 -— MA MM mm vv AM AM ,Jag hade nyligen den äran att vara med om ett dylikt nöje, instufvad band 127 (säI ger enligt värdinnans egen försäkran Ett hundrade tjugosju) andra lika roade personer. Vi hade stafvat oss fram ända till penuliima; det vill säga vi knäppte just händerna samman till bordsbönen, då jag befann mig vid sidan af en man, hvars sarkastiska smålöje väckte min upp märksamhet. Vi kommo i samtal, och då jag under aftonen sällan haft tillfalle vrida min! nr till löje, endast till gäspningar, anhöll jig, att han ville meddela mig anledningen till den munterhet, jag hos honom förmärkt. Ni miss-j! tar er, min herre, svarade han, det är icke munterhet, det är snarare ett varkunnande of; Iver dessa skrymtande Fariseer, hvilka hädande ! Igöra en ursprungligen religiös ceremoni till en; löjlighet. — Huru, min herre, jag förstår er ej. — Kan ni väl tänka er en bittrare ironi, på den fjerde bönen, än denna lysande samling, som med skenhelig min knäprer i bop ! händerna, ser åt höjden, och sättande sig til: detta ohyggligt öfverlastade bord Jåtsar att sucka: Gif oss vårt dagliga bröd! ord, hvilka! kanske i grannskapet med den mest brinnande. andakt uttalas af en utsvulten moder med eit! I halft dussin hungrande barn. Gif att detta bröd: Jvarder sten, har jag mången gång suckat, I skrymtarne förtjenade aenna surprise. Tror ni, I min berre, att här fianes en enda person, som: ltänker på de ord, han af gammal vana i mininet upprabblar som en annan slagdänga: i Jesu; jpamn (!) gå vi till bords, äta, dricka på Guds lord (!) Gud till ära (!!) oss till gaga (2) få vi) mat i Jesu namn (!) eller enligt ett annat formulär: Fattigdom och rikedom gif mig icke (!) I men låt mig mitt skäliga (!!!) uppehåalle pjuta (!): — Man sätter sig, man äter och dricker, lef ver i frosseri och dryckenskap, stiger åter npp,: itar den skenheliga minen på sig, och läser: Gudskelof (!) för mat och dryck, Gud styrke. min tro (!) på Jesum Christ (!) Gud gifve mig: len stadig tro (!) och salig ändalykt (!) för Jesu! skull (l) — Jag frågar er ännu en gång, om; pi kan tänka er något mera lejhgt, oanständigt, aa blasfemerande än denna handling? Man kallar det deck Bordskick) och hörde den der tjocka frun midt emot oss mitt y:tran-: :Ide, skulle hon säke:t kalla mig en gudlösp, ! . fritänkare,, en farlig menniskan. i ) — Men ni må väl icke klandra sjelfva det. l ursprungliga bruket att tacka Gud för det man har sitt dagliga uppehälle, och ni måste medgifva, att den lämpligaste tiden att uppsända en sådan tacksägelse är vid måliderna. — Visserligen, det är icke han2liogen i sig sjelf, som är löjlig och klandervärd; det är tiden, stället och sättet, som göra den sådan; mycket skulle jag dock vilja invända mot sjelfva seden, j ) sådan den nu existerar; hvarföre skola vi t. ex. endast tacka Gud vid de egentliga måltiderna, endast då vi få mycken och bastant mat, hvarI före icke äfven vid den lättare frukosten, hvarföre icke vid bräavinsbordet (och vi Svenskar anse ju likväl bränvinet, som den ädlaste Guds gåfra), hvarföre icke då vi dricka vårt kaffe, lvårt 16 eller taga en frukt, en glace, med ett Jord vid alla tillfällen, då vi njuta mat och dryek,? — Katolikernes bönbok innehåller böner för alltiog, bön då jag stiger upp, bön då jag tvättar mig, bön då jag karsmar mig, bön ldå jag drager på mig stöflorna, bön då jag tager batt och käpp; med ett ord böner för aila möjliga omständigheter; de äro åtminstone komseqventare än vi. Men ni ser, vi h:fva redan hunnit till slutet af vår soupd; betrakt vu den bedjande församlingen, och säg sjelf, hvad intryck den gör på e-., — Jag tillstår, att nu var det högst vidrigt, och jag måst: medgifva, att karlen hade rätt; vid dylika tillfällen vore det bättre att lägga bort en ceremoni, som endast blir ett gäckeri.n po ow HH PP I I oo MH MM I