Aftonbladet – 31 juli 1838, sida 3

sjetf aterkalla ett ljuft minne, än alt för mig berätta ett äfventyr. För omkring tjugu år tillbaka var M. de I Leurtals hus namnkunvnigt för den lysande so. Icietg, der samlades — mot vanligheten icke I Paris eller om vintera, utan nära Auteuil, dei IM. de Leurtal ägde ett stort och skönt slott, Idit alla personer af betydenbet -voro inbjudna. ; Bland dem som ofta infunno sig, var M. W, I Vid denna epok bade hen redan gjort sin reputation såsom militär, var känd som en man jaf snille, och några damer, som illustrerat diirektoriets period, hade bemödat sig au komma honom på modet. Jag förbigår detaljerna al den kärlek, han bar för madam de Leuriai, och dess första uppkomst; jag vill genast begynna med den händelse, hvarom fråga är. En morgoa, klockan var ärnu knappt tu, och, ehuru sommartiden, herskade fullt mörker; en morgon, säger jag, öppnades tyst ett fönster i em af slittets flyglar, cch en man nedsteg derigenom ännu tystare. Ett fruntimmer, lutadt utom fönstret, följde honcm med årgestfulla blickar. När bana hunnit ned, gafs ett tecken och M. de W, ty det var han, försvann i bersåe:n2, som omgålvo huset. Åmelie lemnade icke fönstret. . .. Madam de G tystnade ett ögonblick och tillade något förvirrad: oo o— Madam de Leurtal hette Amelie. Jag låtsade icke märka, att den berättande bar samma namn. Hon fortfor. Amelie lemnade ieke fönstret, förrän bon förmodade M. de W kunnat hivura porten till trädgården. Då drog hon sakta igen det; men ett ovanligt ljud träffade i detsamma hennes öra: antingen var det fönstret, som gnisslat på hakarna, eller porten, som blitvit tillsluten med mindre försigtighet än vanlig:, eller ropet af en karlröst. Hon öppnade åter höftigt fönstret och lyssnade läoge, men kunde icke förmärka nå gonting; nattens djupa tysinad lugnade snart hennes oro. Morgonen kom, och timmen var inne, på hvilken man brukade dejeunera. M. de Leurtal gick ned för att göra les honneurs för de persorer, som bodde på sloitet, och konversationen var glad och liflig, som vanligt; man samtalade mycket om nöjen och isycnerhet om den fest, som madsm de Leurtal skulle gifva om aftonen, då trädgårdsmästaren Anator hastigt inträdde under häftiga utrop. — M:a Gud, min Gud! hvad skall deita betyda . .. det är säkert, man har velat plundra, ja herre, det har varit stråtröfvare i parken, chousner eller jakobiaer, hvem vet om icke mordbrävnare! . .. — Hvem har varit i parker? frågade herre Leurtal. — Hvem, herre? jo mördare, röfvare, inbrottstjufvar, som hafva dubbla nycklar tiil irädsårdsporten. Amelie kände, att hon bleknade vid dessa ord, en Anton skrek så häftigt att han ädrog sig ullas uppmärksamhet. Herr Leurtal tystade åt ranom ännu er gång och frågade hvad han uvnit, som kunde sätta honom i en sådan förskröckelse. — Hvad jag furnit, herre, sade trädgårdsmästarer, jo, se der hvad jag funnit, se der, i se sjelf.... Med dessa ord kastade ben på bordet tven1e blodiga fingrar, förfärligt krossade och afkurna. Alla rysie af fasa. Amelie uppgaf ett op af förskräckelse, men bon märkte saart attj let gällde både hernes och hevnes älskares väl: I won hemtade sig. Under den tystnad, somj öljde på utropen, fortfor trädgårdsmäataren: — (i — Jaha, herre, de hade fastnat i grinden : ill parken; och hvad som bevisar, att de voro: jufvar och mördare, som varit iane, och att de ! arit flere, är att porten krossat fiograrna och . nan sluiat med att afskära dem med en knif; y säkert hade ingem haft mod att göra det på ig sjelf. (Forts. följer.) NET ERITREA SERIEN ar mm Vs EEE Influtne gåjvor för Dal-allmogen. Trarsp. 616: 7, 4 från G. ÅA, 6: 32, — SA Irån Miata Kro ra San s lab n a