Aftonbladet – 30 juli 1838, sida 2

verkar någon eftergift eller förändring i systemet. Detta synes måhända stridande mot hvac vi i början yttrade, att opinionen, då den er , Igång blifvit allmän, äfven är oemotståndlig, mer -jkan icke destomindre verckligen inträffa. De lär då, som maktens och den blinda lydnaden: -l anhängare, åtminstone till en tid, taga sin till: I flykt till ett annat kryphål. De erkänna de 5 lallmänna mitsnöjet: nu heter det icke längre latt det är endast tidnivgarma, och några få, med Isin enskilda, personliga ställning missnöj le, som I iskrika, att detta skrik återstudsar mot den stor: Imassans beundran och tillgifvenhet o. s. v. men det lyder i alla fail så, att det är tidnin Igsrna, man nar at tacka för heia oron i sinnena, för det tilltagande sogäret hos allmänheton efter reformer, för denna växanae uppuar . tionsanda, denna minskade vördnad för de gamla I minnena, för den glans, som omgifver hofvet, för den tilltagande likgiltigheten eller missaktningen för yttre nådutmärkelser, m. m. Detär då tidningarna, som reta och förgifta det allmänna tänkestittet, tidningerna, som stifta oro !och split emellan styrelse och folket, tidningarna, som upplösa de gamla banden af förItroende och trefoad; det finnes ingen anledning till missnöje utan i tidningarna, ingen olycka, utom deras fräckhet, m. m. dylikt, som harmen, förskräekiheten eller passionerna för tillfället kunna iogifva; och att, om det blott lycjkades ait få bort tidningarna, så skulle ailt återkomma på den gamla, lyckliga, vördnadsfullan foten. I Vår första regel är alltid att uttala sanningen, ifrån hvilken sida den än måtte komma; loeh derföre bör det icke heller döljas, att detta påstående är långt vigtigare än det förra. Det är nämligen obestridligt, att om tidningarna icke Ifuonos, skulle mycket, af hvad allmänheten jnu får veta om styrelsens handlingar, fått förI blifva fördeldt för densamma. Men den hufI vudsakliga frågan ör här: om verkligen ett missnöje mot siyrclsen uppstått genom läsning af tidningarna, på hvad sätt är det väl, som tidningarna kunnat verka detsamma? Ar det derigenom, att de pådiktat Styrelsen infama bandlingar, som hona ej begått? Nej, måste man svara, ty lögner i detia fall skulle alliid vederläggas, och erfarenheten har dessutom vid många tillfällen visat, att ingenting: är så ofördelaktigt för en tidnings egen reputation, som då den, i följd af erhållna oriktiga! uppgifter, någon gång råkar debitera ogrundade underrättelser, om än dessa endast angå den obetydligaste småsak; och det är derföre också ingenting, som man så gerna söker undvika. Är det väl genom de reflexioner i politik och statslära, som utgöra ett af föremålen för publicisternas behandling? Men dessa reflexioner kuana icke verka i annan mån, än de stödja sig! på förnuft oeh rättvisa. Aro de falska, så kontrolleras och vederläzgas de icke allenast af hela den bildade allmänhetens urskillning, utan ock genom anmärkningar och repliker från den motsatta sidan, Skulle en tidning vara nog illasinNad att uppmana någon till olydnad metlagarna, ! eller försöka att störa den allmänna ordningen, så skulle den genast mötas af ett rättvist örakt ifrån denna stora plwalitet af tänkande medborgare, som äro framförallt inresserade af fred, ordving och lag!ydnad, de första vilkoren för allt samhälles förkofran. Deu skulle då på sin höjd finna gehör och läsare hos den klass, som består af löst felk och vagabonder ; och redan den omständigheten, att en tidning icke har sina flesta läsare bland denaa klass, utan inom den, som är fastare förenad genom samhällsbanden, utgör således ett binlande bevis, att den icke kan vara af sådan beskaffenhet. Det återstår då endast en omständighet, från 1 vilken man verkligen kam hema skäl för den! atsen, att det är tidningarna, som åstadkomma f nissnöjet, nemligen, att dessa föra till allmän-!1 wetens kunskap åtgärder, hvilka genom sia egen; eskaffenhet äro egnade att väcka oeh under-!s vålla detsamma. Ert exempel kunde i detta:ip fseende hemtas ifrån sjelfva det celebra tryck-!p rihetsmålet mot Åssessor Crusenstolpe. Är!s let de båda Hofkanslerernas behandling af detir a mål och Hindbeckska divisionens förfarande js: id juryvalet, som väckte förbittringen? eller voro !st lessa i sig sjelfva ieke anmärkningsvärda, så aa Ja I As ee