och är afskrifning derå icke medgifven, sc framt ej serskildt ömmande omstän digheter dertill föranleda, hvilket då kommer alt bero på stuteripfverstyrelsens. pröf niog. Sd likheten i föreskrifter är påtaglig. Då F allmänhet blifvit stadgadt, att afskrifaiog af allmöpna medel ej får ske, utan i de tveane serskilda fall, att förlusten tillkommit utan någons förvållande, eller aett tillgång brister hos den betalningseller ersättningsskyldige, har nu ett tredje blifvit uppfördt, det af serskildt ömmande omständigheter, eller, med andra ord, heit och håilst beroende af konsideration och godtycke. Vådan af en sådan måttstock for eftergift af statens medel torde erfarenheten långt före detta hafva ådagalagt för att utgöra ett bevekelseskäl till vishetens begynnelse, eller rättare dess fortfarande, genom vidblifvandet af förut å5eropde Kongl. Förordning, serdeles om, såsom ännu mången i sin enfaldighet förutsätter, stutsri-öfveroeh uaderstyrelserna i vårt land hitulis icke framstått såsom helgjatna modeller till follkomlighet i administratisn och redovisning, utan att just motsatsen varit en af orsa kernua dertill, att Fliioge stuteri blifvis redsatt till blott en a hingstdepot. Soran ORRRNNRNA med