Aftonbladet – 28 juli 1838, sida 2

För att bilda dessa trupper, måste man beröfva jordbruket en mängd a: mar, hvilkas bortvaro forminskade skördarna, och hvilkas underhåll fordrad. utskylder, som åter ökade priset på produkterna. Denna första oordning väckte knot ibland folket; för att nedtysta detta knot, ökades vapenstyrken, och med den fattigdomen; och i samma män oron och missnöjet tiltog, i samma mån såg man sig tvungen att ännu mer öka trupparna, för att förekomma dess följder. ÅA den andra sidan voro dessa värfvade trupper stolta öfver sjelfva sin förnedring (avilissement), föraktade de lagar, af hvilka de voro skyddade, och sina bröder, hvilkas bröd de åto, samt ansågo sig mera hedrade af att vara cesarens sa— teliiter, än Roms försvarare. Egnuade åt den blinda Jydnadenr, voro de färdiga ait höja svärdet mot egna medborgare och att nedhugga allt vid första tecken. Det vore icke svårt att ådagalögga, att detta var en af de förnämsta orsakerna till Romerska väldets förfall.v Samme författare yttrar uti sina Discours sur i Economie politique följande: — — Man skulle få se mäirgden inom landet förtryckas just gezrom de försigtigbetsmått, den hade tagit emot de vådor, som hotade henne utifrån ; man skulle få se medborgirnes räitigheter och dz2 nationella friheterna slockna, den ena efter den andra, och de svageg föreställningar behandlas såsom ett upproriskt knot; man skulle få se statskoasten inskrönka äran att försvara fåderneslandet, till en viss legd aadel af folket; deraf skulle uppstå nödvändigbeten ef pålagor; man skulle se bedrifliga och orimliga reglor för en förment hederskänsla och ståndsanda uppkomma; man skulie se fosterlandets försvarare gnoart blifva dess fiender, se dem hålla svärdet lyftadt öfver sina medborgare, och en tid kunde komma, då man skulle höra dessa säga till sina herrskare: Pectore si fratris gladium jugulogue parentis Condere me jubeas, gravideqgque in v:scera partu Conjugis invita peragån tamen omnia dextra. oo o— — Det är ur skötet af sådana oordningar, som despotismen gradvis lyfter sitt obyggliga hufvud och uppslukar allt godt och sundt uti alla statens delar, samt slutligen skulle nedtrampa både lagarna cch folket och resa sig på det slimännvas ruiner. De tider, som närmast firegå denna sista förändring, äre tider af oro och olycka. Ifrån ögonblicket af en sådan förändring skulle det icke heiler vidare blifva fråga om seder och dygd, ty öfvera!lt, der despotism regerar, Cui ex honesto nulla est spes, tål den icke nigon annan berre, tager icke råd af pligt eller reclighet, och den blindeste lydnad är då den enda dygd, som återstårn. ,Här begynner ett nytt slags jemnlikhet, bestiende deruti, stt alla enskilda blifva lika, emedan ds betyda ingenting, och såsom undersåtare icke hafva någon annan lag, än berrskarecs, ingen annan regel än sina passioner. Alt börjar då hänföra sig endast till styrkans lag. Sjeliva regeriagsfördraget biifver då tillika upplöst ef despotismen, despoen är icke herrskare lärg:e, ön ban är den starkare, och om han utdrifves, har han icke att beklaga sig öfver våldet, hvilk-t då blir en lika rättmätig bandling, som de förfarandev, genom hvilka han förfogat öfver undersåtarres lif och egendom. Det är då blott den råa styrkan, som upprätltbåller, och blott den råa styrkan, som kullkastar honom ; allt detta är ganska naturligt.