Aftonbladet – 28 juli 1838, sida 2

Om märkliga yttranden af berömda författare i historien och statsläran. En ryktbar Fransysk förfstiare, Chateaubriand, sager på eit stä!le i sina politiska skiiftr: Uti fråger af denna vigt veh af denna beskaffenhet måste man vandra med bistoriens fackla i banden; det är iätta sättet att komma ifrån måvga förhastade intryck och fordomar.n Den Frarsyske författaren sytres oss bör hafve ganska väl uttryckt, hvad som utgör den egentliga nyttan af historiens studiam. Det är icke i egenskap sf ett magasin för blotta nyfikenheten eller såsom ett roande tidsörådrif, uten såsom en stor lärobok för samhället, som den äger sitt högsta värde, Det är g uom vandriogen bland det förflutsss tid: böcker man skall fiuna, det snart sugdt irgentivg nytt sker under solen; at merniskornas natur, dias dyg?er eller passioner i alla tider varit sig lika, ait några få sugare eller starkare alltid sökt kuva deu mera låitrogna eller okunniga mängden, och att samma sysghet eller brist på förutseende å den sednar.s sida altid ledt tll samma öfvervigt å de förres. Detta kan icke vara annat än lärorikt att in:e, emedan det ådegslögger, buiu samhällets bestånd och det helas trefnad förrämligast hvilar på en så ändamål:enlig inrätiniog af samhällsforn erna, at iogen kan upphäfva sig till herrskare på de ofrigas bekostoad vare s:g genom tillskepande af undavtagslagar, eller genom den rsåa styrkan. Också äro utdrag ur äldre utmärkta historiska och poluiska författare, valda med urskillning, ganska tjenliga ämnen för en tidning. ice tala icke under häcförelsen af ögonblickets pessioner, kunna således icke misstänkas iör väld, och deras lärdomar höra derföre blifva af så mycket mer effekt, som det beror af hvar och en att sjelf bedema, i hvad mån de hinelser, de skildrat, eller ce sattser de framställt hafva tillämplighet eller icke på det när varande, Vi skole af denna arlednirg tid efter arnsn!: uncder ofvanståsnde rubrik medd. li fiagmenter af utmärkte forfittares skrifter, sngående staisläran och äfven med tacksemhet emottaga goda bidrag, som af andra kunna insändas isamma ärvdamål. Se här till en börjsn ett par stycken af den snillsike Rou:seau , ur hins Discours sur Veccnomie politique: — — Det kan kon ma en tid, då medborgerne icke mera betrakta sig såsom iniresserade det allmännas sak och upphöra att fö svara fäderneslandet, samt då de maktägande hellre skola befalla öfver legia än öfver frie män, om också icke för avnit äcdarmål, ön att använda le förre till de sednires unde:kufvande. Så liunt var Roms tillssånd i slatet af republikens ch begynnelsen :f kejsarnes tid. Det var först id belsgriogen af Veji, som man började besla det Romerska infanterist. Först sedan herrkarne biifvit fiender till folken, som de åtagit ig att göra lyckliga, inrättade de regu!jera truper, skenbart till skydd mot utländskt våld, nen i sjelfva verket att kufva Roms invånare,