Aftonbladet – 23 juli 1838, sida 2

2 20 KA. OO AA UY SA fu let,) äro de då mindre menniskor än andra domare? Eler mera felaktige, än om de friat då de bordt fälla? Men är den dömdes person dyrbarare, upphöjdare, oantastligare änthvarje annan,som blifvit sakfälld? Och för detta domslut upprör du alla misstroendets, illviljans och hatets känslor, slår allarm af alla krafter, ropar oaflatligen: hyart skall det taga vägen? då likväl ingenting är otygladt, u:om ditt sjelfsväld; att Fäderneslandets tillstånd är höjden af samhälls-olycka, då likväl ingen annan höjd af olycka hemsöker oss än din fräckhet, — anför som uttryck af hufvudstadens aktningsvärda Bor gerskaps politiska missnöje dess uttryck af tillgifvenhet för en afgående chefs så uppretas medborgare mot hvarandra, de ena att förolämpa domare-makten, de andra att bryta gatufred och husfred, de ena att störa de offentliga ärendernas gång, de andra att införa split och förbittring i det enskilta lifvet! Skulle man ej, af allt detta tro, att strafflösheten för en otyglad skrifart är dig mer vm hjertat än Svenska mäns anseende för ett hofsamt, af sin frihet välförtjent, och derföre i sina yttranden sig sjelf värdigt folk? att du Janser bibehållandet af sjelfva den, i din tanka, inskränkta tryckfrihet som du äger, kunna bestå med ditt sätt att begagna den? sansa dig då; ty fäfängt skall du lyckas att inbilla de förnuftiga, det friheten att anmärka och ogilla är oskiljaktlig från friheten att skymfa och smäda; att med Konungens gerningar ej äfven förstås hvad han afgör i Konseljen, — eller att jbestraffningen för tryckfrihetens missbruk ej är det verksammaste och säkraste medlet att skydda och bibehålla åt oss dess värdiga bruk. Uppväck ej de gala fienderna till Sverges lycka och lugn: de äro ej att söka hvarken i söder eller öster; de finnas, som i det gamla Rom, inom oss — i den lätthet på Tygeln hvarmed Gustaf Wasa utmärkte vår lätthet att föras i ledband af dem, som smickra våra passioner; i vår lätthet att tro utan att undersöka, särdeles afundens, klandersjukans och skadebegärets framställningar. Återgå derföre till ett värdigt bruk af den frihet du nu sätter i fara; upplys, erinra, anmärk, ogilla, — det är din obestridda rätt, men slå ej med skaftet af den fackla dig antörtroddes att bära och bränn ej dem, som du kallades att upplysa och vägleda. Så tänka ännu våra rättsinta medborgare, och så skulle de äfven tala, om de lefde i den store Wasas tid och, under för öfrigt lika förhållanden, skulle, som hans menige män nedanföre Dalelagen, yttra sina tänkesätt i någon skrifvelse till dem, som bygga och bo i Stockholm och der leda oppositionspressen. . Så talar Sveriges officiela bad i de: ögorblick, då, vid den uppiäckten att oron stiger med tvingsåtgärderna, ae sansade mecborgarnes verksamhet anropas för att lugna den. Den fräckan oppositionelia pressen är Gud ske lof icke lättretad och vill äfven nu söka aftorka dena galla, som skjuter sin fradga kring den officiella pressens mun. Men det är icke öfver Gustaf I:s graf denna operation bör verkställas. Hela verldea vet, hvad denna fosterlandets ädlaste son uträttat, och hvarje svenskt hjerta förargas att oupphörligt se de maktägande: blad störa hans hvila, för att imed den gloria samtid och efterverld gjuiit kiing hars minne, förgylla frukterna af Gud vt hvilka pu lefvande personers bragder — If:ån dena dag, då den svenskajriddersmannen biliog staplade omkring öfver spillrorna af ett krossadt fosterland, till dena dag då ham med Sveriges krona på silfverhjesssn, läste sista signelsen öfver set verk han tulibordat, öfver de gåfvor af sjeliständighet, ära och religion, dem hzn med darrande händer och ödmjukt sinne nedlace på fotterlandets altare, är alit stort och herrligt, och men frågar med skäl, hvilka de män äro, som i dag ideligen och offentligen uppträda, för ait i mödor och ära mäta sig med fosterjordens ädiaste son, med detta rikes andra ättefader? Hvad Försynens älsklingar skulle utråttat under andra emständigheter än dem, under hvilka hon satt dem hit, dertill kan man icke af någon erfarenhet sluta; men det är efter vanlig slutkonsticke osannolikt, hsad Statst. förmenar, elier att Gustaf I — om han mottagit ett redan sjelfständigt, under seklersgamla och af landets egua söner i nödens stuad förbättrade institutioner, ordnadt rike, om han sulit säker för oupphörliga yttre anfall frin öster, från vester och söder, om han kommit till ett rike, som icke af hundraårigt utländskt öfverherrskap, och ett änvu låogvanigare påfviskt själamörgande förtryck, var i sina innersta fogor upplöst — skulle hafva bragt detta rike ännu högre än han gjorde. Det är troligt, alt om han varit 2lldeles fri från de nuppror och stämplingarn, som alltid uppkomma, då samhällets elementer af en bubarisk och samvetslös styrelse blifvit slitne från hvarandra, det är troligt, vi medgifva det gerna, att om Gustaf I mottagit riket Oo FF A2 -KV a aa