STATSTIININGEN FREDSSTIFIERSKA. Hufsudstaden behöfver lugnas, och medlen äro som alltid: bandling och ord. Man kan icke säga, att någondera blifvit sparadt. Handlingarne hafva utan tvifvel varit kraftfulia: de döda tiga för evigt, och de, som omslutas af fängelsets murar, eroa icke dem, som ännu vandra utanför. Men äfven ordet, detta nödmynt när handlingen uteblifver , detta rekommenderande konvolut när hon medföljer, äfver ordet saknas icke; Statstidningen har åter tå. git till ordet. Om det är försonande eller icke, må läsaren sjelf afgöra; det är åtminstone lika försonande som handlingarne. De, som bålla Statstidningen hafva icke kunnat förbise hennes Lördsgsartikel, kallad Historiska parallelern, och för dem, som icke hålla henne, vilja vi meddela följande rescimå: Det är Gustaf I som åter måste uppväckas, för att med sin tid och sin storhet tjena till förebild af den tid och den storhet, som nu fionas. Den store Konungens klagan öfver de strider, han måst uthärda för att först befria, sedan sammanfoga och omskapa ett under utländskt andligt och verldsligt tyranni krossadt rike, framdrages ånyo och uppställes såsom en pas sände pararel till vår tid. Först erinras , ai! ehuru man borde tycka, att en sådan Kozung som Gu:taf I vicke kunnat blifva föremål för anna: än sitt folks enthusiasm, hade han likväl fått erfara helt annat. Derpå frågar Stiatst Ivad skulle Gustaf I ej hafva kunnat göra af Sverige: om han haft inga eller åtminstone ej så många inre stämplisgar och oioligheter att motarbeta, och huru mycket af laudets egna materiella krafter tförspildes icke för deras (oroligheternas och stämpliogarnas) dämpande, som kuvnat för andra stora ändamål användas ?, Dessa stämplingar och oroligheter jemföras vidare med — ,vår tids Skildringar, Bref, Röda och Marmorerade Böcker,, och sedan derpå det bekanta brefvet från menige mäa nedanfor Dalelagenv till de upproriske i valarne blitvit inryckt, slutar Statstidningen med följande kärleksrika apostro! till de sansade medborgarne och oppositionspressen :