Aftonbladet – 20 juli 1838, sida 3

j FR SELL OA SFAI IINIKDERE VU RA -:ste respekt och en blind I vilj:, i Men ett högt mod och en eldig känsla för; järan gjorde Artbur biligt böjd för krigarståndet, ; uniformen och ep? åletern2; kanske bidroge äfven hertill, att han i sin onkels palats endast såg kof-! Itaner och svertrockar. Han vågade en dag med! , (mycken reservation lemna sin onkel dei af denr(aa böjelse, men abbdena ;ynkede ögonbrynen och! förkunnade kort och bestämdt, ait han hade andra planer för honom. i I Abbe de hade blifvit utvämnrd till bi-! Iskop, och han boppades änau mera! Han hade utsig gter på karcinalsbatten, och i denna för rmånliga position ville han fästa vid sig sin: Rev rÖ, upplyfta honom till de högsta värdigt ete er! inom kyrkan, med ett ord låta henom göra denna karrier, som då för tiden ensam förde till (ära och makt. ; Arthur vigade icke öppet sätta sig emot sin ronkels mening, men för sig sjelf gjorde han en ed, att aldrig blifva biskop. I Man hade likväl derom talat med konnogen, som med bevågerhet understödt projektet. — Arthur skulle inom några, månader ingå i se-! I minarium, endast pro forma, derpå undergå or-! dination och hastigt befordras till de högsta an-! deliga grader. i VAR PARAR Jepp i o nad för onkelos: Arthur hade icke glömt den ed han gjort sin: moder, och från en annan sida betrakiadt, hade det i alles ögon varit ett tecken till: otasksarahet, att öppet bryta med sin onkel, hans enda slägting och välgörzre. Då han sålunda icke vågade förklara den fruktansvärda prelstca ett; öppet krig och bestimd:i motsätta sig hans bi-. I skopliga syfte, sökte hav några mede i att på siI i i I dovägar hinna Till samma mil och tvinga abbeåea att af sig sjelf afstå från sina planer. Det enda sättet var att göra någon artig skandal, som! gjorde honom ovärdig dea heliga och vördnads-! värda fucktior, man mot hars vilja påtrugade ; bonom. E I Detta var icke lätt, ty Artbur hade, vare sig af naturen eller uppfostran, en foud af he derliga grundsatser, dem han icke kunde besegr a Man är icke vildhjerna hvem som vill; det fordras en viss kallelse till detta som till allt annat, och Artbur hade icke mera anlag att biif-: va vindböjte!, än biskop. . Somliga menni-! jen lyckas icke i någonting. Han egde likvy all aner af en lätt och lycklig dis sposition, hvilka. 1! för att göra honom en tj:nst, drogo-honom in! i sina orgier. — Arthur följde af försuftssköl; men oordningarne ledsnade ut honom lika mye-: ket, som de roade de öfriga; hans kalla förstånd! tog öfverhand öfver hans kamraters 2ärsk: por) loch slutade ofta med att återföra dem till för nuft; han blef umärkt som en glädjestörare, ör måste afhålla sigifrån stallbrödernas tillställningar. i ) I förtviflan höröfver började han kasta sina ögon på hofvets damer; m n vid detta hofund-! i veko damerna uppseende och skandal, — icke! latt det var mindre intriger ön fordom, men man idolde dem bättre; och biskopen, ehuru i tystihet underrättad om sin nevös passioner, antog! ja min, som visste han ingentisg, och tllslöt: lögonen, troende med Moliöre 4 I hur, han som löpte efter skandalen, liksom en lannan efter äran och lyckan utan aut kunna nå Ihenne? En af hans vänner, en rou i botten, sade honom då: Tag en mäiress vid operon; denna teater är på modet, alla menniskor gå! dit; detta skoll göra uppseende, det är alt som behöfs. — Jag, sade Arthur rodnande af vedervilja, jag skulle blanda mig i dylika intriger! — Du behöfver alls icke blanda digi någonting; allt det der låter arrangera sig med modren eller tanten, och blott öfverenskommel:en en gårg är fattad, så ör det ju icke något mer du vill. — Nå välan då! — Du skall hafva namnet och det är allt; du vet för öfrigt ganska väl att i våra dagar finns det en hel bop dylika titulirer . . du skall bli en af dem. ... — Jag går in derpå. Vi hafva sett detaljerna af presentat!onen och första sammanträffardet mellaa Judith, Arthur och tanten. Man ställde så till, att monseigneuren fick veI patt det ej är en synd, den synd som kori tysthet. . I Hvad parti återstod då för den stackars ArtE