Aftonbladet – 19 juli 1838, sida 2

— Ack, utropade Judith ångestfuilt, just denva biljett visar er, att jag är en stackars flicka, itan begrepp, utan uppfostran, som blygs för in okuzvnighet, som vill bli bättre . . . men vå hvad sätt . . . om icke ni hjelper och bitår mig! om icke ni ger mig råd . .. — Hvad vill ni säga? — Gif mig lärare, ni skall se, att jag icke saknar flit, att jag skall profitera af dem; jag skall arbeta nätier och dar! .. — Nätter? . . — Bättre att använda dem på att lira något, än att pinsamt genomvska dem. — Men min gud, hvarföre sofver ni icke? — För det en id ständigt och jemt marterar mig, sade Judith rodnande. — Och hvilken ide? — Den att ni bör tänka . . . att ni bör förakta mig, att ni bör anse mig er ovärdig; . och ni har rätt, fortfor hon lifligt; jag ser hvad jag är . . jag känner mig, och jag ville om det vore möjligt, icke behöfva rodna i edra ögon och i mina. Grefven betraktade henne förvånad och sade: jag skall göra efter er vilja, kära Judith, ni skall få hvad ni begärt. Följande dagen hade Judith lärare i ortografi, historie och geografi. Hon studerade med ifver och hennes af naturen goda anlag utvecklade sig med otrolig hastighet. För Arthurs skull hade hon älskat studier; nu älskade hon dem för deras egen skull. Hon försummade lektioner och tepetitioner, hon lät fälla sig till plikt, för att få bli hemma och arbeta, och kamraterna sade: Judith rasar i sin kärleksyrsel; man ser henne icke; hon förlorar sin plats . . . hon gör mycket orätt! Judith fördubblade sina ansträngningar: snart skall jag bli honom värdig, tänkte hon, snart skall han se, att jag kan fatta och begripa honom; han skall se mina framsteg .. . Fåfängt hopp! då han kom var Judith alltid darrande och försagd, hon hade icke mer något minne, hon hade glömt allt. Då han frågade henne något li afseende på hennes s:udier, svarade hon alltid baklänges, och grefven tänkte: det stickars barnet har god vilja, men svaga anlag. Efter hand passerade han då och då en halftimme om afionen hos henne; men då klockan slog tolf tog han alltid farväl. Utan någon förebråelse frågade Judith endast I med en öm och orolig röst: när får jag se er? — Jag skall ge er svar på Operan. Ty han var merendels hvaracnan dog i sin loge, i andra radens fond, och då han följande dagen kunde passera några ögonblick hos Judith, lyfte han likgitvgt högra handen mot örat; det betydde: jag kommer i morgon. Då väntade honom Judith hela dagen; hon emottog ingen, men bortsände till och med sin tant, för att fullkomligt ostörd få njuta af att se honom. Oaktadt grefvens förbehållsarshet hade hon gjort en upptäckt, nemligen att det var någon djup sorg, som tärde på hans hjerta. — Men hvad var det för sorg? Hen vågade icke fråga det, och likväl skulle hon varit så lycklig, om hon kurnat lindra den ... Detta vågade hon icke hoppas, men hon led af hans sorger, utan latt känna dem. Hon var bedröfvad af hans bekymmer. Ofta frågade henne grefven: nJudith, huru mår ni? Hvad har vi för sorger? — Om hon vågat, skulle hon svarat: Edra!n En dag fattades hon af en förförlig tanka; fohan älskar en annan! ja, ja det är intet tvifvel, han älskar en annan! Men hvarföre då taga en mätress vid operan? — för att följa modet . . . af en kapris. .., som en leksak, den han köpt, utan att se den, utan ati bry sig om eller känna den... Men, hvariöre?,... Hon lyfte sina ögon mot spegeln och hennes bild stod der så skön, så frisk, så blomstrande! I Judith nedsjönk i grubblerier. Dörren till hennes boudoir öppnades hastigt; Arthur inträdde med ett så förvirradt utseende, att hon aldrig sett honom sådan. j — Kläd er! sade han häftigt, jag kommer, för att föra er till Tuilerierna. — Är det möjligt? I — Ja! vädret är ypperligt, luften är mild, hela Paris kommer dit!; oo — Och ni vill föra mig dit? ropade Judith förtjust, ty aldrig förr hade grefven promenerat 2: Aflantlklaakn Läs Ia Lann A