Aftonbladet – 13 juli 1838, sida 2

HC. oOjcuVva IMIDcerva har 1 dessa cagar DlIvit attackerad af samvetet, dock ieke af sitt eget, hvilket är alltför väl dresseradt, för att besvära med upproriska rörelser, utan af en loyal insändares,, en, som det synes, alldeles objuden gästs,, hvars önskan, att gifva en gästroll hos sin goda vän, den beskedliga gumman icke kunnat afsiå. Lyckligtvis å1og sig den objudne gästen att ensam arrangera hela anrättningeu, hvadan gumman upplit honom hela sitt nummer i går, Thorsdagen, och rymde derpå sjelf buset, för att på nobis förd:ilfva en lång och ledsam dag. Den objudne tillstökade imedlertid en anrättning, som han kallade: Också något om Juryn. ,Ocksåv kan man icke förebrå insändaren, att han öfverskridit etiketten; aågotn blef det, men icke mer heller. Detta något består isynnerhet deruti, att insändaren presenterar juryn såsom en samvetsdomstol, hvilken icke skulle vara bunden till några objektiva skäl. Till stöd för denna tanka erinrar insändaren, att juryns omdöme aldrig är såsom domstolarnes, b:ledsagadt af motiver, samt att den förbinder sig att hålla diskussionen i målet, ja till och med, såsom ins. tydligen låter förstå, hvarje jurymans votum hemliga. Häraf drar ins. den förnumstiga slutsats, att allmänna opinionen ej äger fälla omdöme om juryns beslut, ty, hvad är väl, säger iasändaren, orimligare än att säga åt någon: ndet åligger dig att döma endast efter ditt samvete och öfvertygelse; men om du dömer på det eller det sättet, skall allmänna opinionen höja sig emot dig och af kunna sin förkastelsedom öfver dig)? Sedan ins. sökt styrka denna slutsats med den anmärkning, att juryn kau fälla på helt andra skäl, än dem åklagaren åberopatn, säger han sig tycka, att valet af jurister till jury—män verkligen strider mot jury-inrättningens iden, och slutar ändtligen med den anmärkning, att valet af embetsmän, som innehafva förtroendetjenster, bör föredragas valet af lägre embetsmän. Man måste göra Insändarn den rättvisa, att han, liksom vår goda Statstidning, synes hafva för afsigt att icke imponera på öfvertygelsen, och då Minerva haft den elakhetean at lemna honom :lideles ensam med sma mörka ideer, är det en kristlig pligt att, så vidt utrymmet medgifver, hjelpa honom till rätta. Att ins. har samvete, hedrar honom; må han blott lära sig att rätt bruka det. Det är en kuriös föreställning, att man tror, att de domare, som kallas jurymän, böra döma ,efier samvete ,n men ordinarie domare utan. Denna föreställning härrör från oreda i begreppen: alla domare böra följa samvetet. Men det är en stor villfarelse att tro, det man kan ransaka eller döma med samvetet. Dertill fordras helt andra instrumenter. Förnuft och s kkännedom, kunskap om lagen och oem målet äro de egenskaper, som deriill bäst skicka sig. Seken är den, att samvetet, enlgt de lärdas påståenie, icke lärer vara något annat än medvetandet af ens egen tro eller öfvertygelse, och med deita kan ingenting positivt uträttas. Det kan, liksom bilden i spegela, säga den speglande, huru han ser ut; men att be den uträtta något åt sig, är fåfängt; ban eftergör väl den speglandes gester, men företar sig ingenting derutöfver. Ins. behöfver blott fråga den kemistiske jurymannen det sista stora tryckfrihetsmålet, hur många mealler han uppiäckt, hur många salter han anaytiserat, eller hur många kemiska proportioner han fastställt med samvetet. Han skall säkert e åt frågan. Skulle han likväl tro, att man moraliska rättsfrågors lösande kan operera med samvetet, så bevisar detta blott, ait han i dess sa frågor är lika så okunnig, som han är kuns nig i de kemiska, och en sådan hars tro bör cke förvilla någon. Ju trägnoare man tillbrinsar sin tid mellan destillerkolfvar, marienbady; deglar och nalembies,, dess lättare händer, att han förlorar denna sens eommun, som säger, tt äfven utom laboratoriet och den mater iella naturen en verld existerar, som också är vågot konstig till sin sansmansättning, och som mfattar en mängd förhållanden, hvilka, lika liet som de chemiska, kunna analytiseras med lotta samvetet. Det vore önskligt, att alla våra ärde, äfven de, i hvilkas litterära rykte hand aget spelar en så stor roll, icke vore ounniga om den der verlden extra muros ; nen då de stundom äro det, böra de akta ig att framfusigt behandla denna verlds förhål2. anden arch tvartara unnpföra sig alldalae 42