att fingra på saker, hvilkas bruk och egenskaper de ej förstå. Man torde väl, mot detta vårt yttrande, hvar man måhända vill se en allusion på den stort kemisten, som råkade att blifva icke fullt si stor juryman: man torde, förutse vi, åter upp: repa den invändningen att oppositionstidningarn4 ansett domstolarne böra tillhålla valda jurymär att icke, utan laga förfall, undandraga sig förtroendet; men man bör erinra sig, att den påpekade jurymannen säkert icke var okuvnig orm det bonom tillämnade förtroendet, hvilket han alltså kunnat afböja innan något skäl till laga förfall kom i fråga. För öfrigt gäller den der aktsamhetsreglen hvar och en annan lika väl som honom. Men vi återkomma till ins. och hans dubia. Från dei faktum att juryn äger dölja sina motiver och sia diskussion, får icke dragas den slutsats, att juryn bör döma utan motiver; det fanns en tid, då domstolarnes vota icke heller voro för parterne eller allmänheten tillgängliga; men deraf fick man ingenting annat sluta, än att Jagstiftarn velat skyla domarenas svagheter, alldeles icke att han velat gynna dem —i ins. kan i Calonii opera läsa vackra tankar om den saken. Föröfrigt är det ett misstag, att jurymännens vota skola döljas: detta är icke föreskrifvet i tryckfrihetslagen, och det går rätt väl an, hvad äfven blivit praktiseradt, eller att jurymännen hvar för sig lemna sitt votum med namnet undertecknadt till domstolen. Mea om juryn håller sig aldrig så hemlig, kan väl sådant icke betaga hvarken ins. eller pågon annan kristen menniska rättigheten att döma om beslutet. Det är många saker, som göras i mörkret, men hvem har sagt, att man ej får döma öfver dem? Statsrådet, eler, om vi så våga säga, Konseljen, agerar ju äfven i skydd af hemligheten; men ins:s värdinna, fru Minerva, torde kunna upplysa, att man deraf ieke är förhindrad att döma om Konseljens produkter, och söka efter motiverna så godt man förmår; ty värr är man ej altid i stånd att finna dem. Hvarföre skulle man icke få välja jurister till jurymän? Aldrig må ins. låta inbilla sig, att sådant strider mot Juryimättningens ic:; man skulle kunna komma på den tron :tt ins. hade horn i sidan till den . Kongl. HofRätten. Jurister censeras vara rättslärde, och sådane äro i allmänhet bäst skickade att reda rättsfrågor. Snarare borde ins. sätta ifråga huruvida man kunde välja kemister. Om dessa också skulle hafva mer än vanligt stora samveten, är det derföre icke sagdt, att juristerne skulle vara dem förutan. Juristen är ock bunden till samvetet när han dömer. Hans första handling är en föreskrift af samvetet, ty detta säger honom, att han icke af sig sjelf känner det mål, som är ifråga. Derföre ransakar han först om faktum, jemför sedan detta medlagen och skrider så till utslaget, d. v. s. till afgörande af hvad lagen om detta mål säger. Vid denna sista; handling bar han åter behof af samvete, icke för! att urdersöka målet eller lagen, utan sig sjelf,! d. v. s. sin öfvertygelse; det är, i korthet; sagdt, blott en liten blick i spegeln, för att se ; om domareas öfvertygelse i allt är sådan, som : den ru går att visa sig för verlden. Så der ungefar kunde en juryman äfven förfara. Nu bör ins, ohservera, att det är någon skilnad , mellan en jury, som ransakar om existensen af ; ett af aklagazren uppgifvet faktum, och som skall 1 sluta till denna existeos från omständigheter, ! ställningar och förhållanden, samt en jury, som ; har fakium, och i lag konstateradt för fottningar!. och landssed eller opinion söker dess rubrik. Det sednare är händelsen i tryckfrihets-juryer, och derföre är kanskap om lag och landssed mera på sitt ställe der, än i den förstnämnda arten af, juryer. Och om en jurist sitter i en sådan ja) ry: hvarföre skulle icke han likaväl som en icke jurist, förstå att jemföra det gifma faktum ). med de lagar och den laodssed, som böra gåfva det sin färg? Icke måtte kemisten och bo-1 tanikern vara dertill skickligare, de som i all1 mänhet mindre än sjelfva bonden hafva affärer ! eller beröring med menniskor. Det är isynner-, het en sak, som juristen framför dessa försiår! att lägga märke till, och denna är inflytelsen af! existerande lag eller landssed på, om vi så fåt säga, färgen af den anklagades handling. Ins. j.