Aftonbladet – 12 juli 1838, sida 2

ten ch NalmMatt UHNUCISOKAa och bestämma betydelsen häraf, kunde man svara, att det i sin Jig-e och allmänna bemärkels: är en lefvande känsla af medborgerliga rättigheter och I pligter, svm af en högre upplysning och kunskap fordra sin förklariog. Mn om denna gruodkänsla hos medborgaren i ett fritt semrv) hälle kan anses såsom ett arf ur fädernehusct, tiså är det onekligt en helig och oeftergiflg pligt tl för hvar och en, som omständigheteroa upphöjt öfver lifvets lägre vilkor, att vårda sig -iom hvad han emottagit af sina fäder; iy ieke 3! underlåter man att inandas frihetens luft, fastJäg man egnar sig åt särskilda yrken i samhbäl-) let, icke upphör man att vara medborgare, fast-föa man vänder sin håg åt sysselsättningar, som s ieke omedelbart åsyfta försvaret och utsecklin-! gen af staten som en rättsansialt och en moralisk och rel:giös förenirg till uppnåendet af mensklighetens högre bestämmelse. Eller kan man som vetenskapsman stå på en upphöjd -Iståndpunkt och såsom medborgare befinna sig tipå en lägre, som närmar sig intill den obilee! dade allmänhetens? Och skulle man väl mäjilligen kunna vara en fri, ädel och rättvis man i t sitt förhållande tll andra, utan att känna de : första vilkoren och de nödvändiga grunderna för samhällslifvets obehindrade fortgång till ett I bättre? Ju mera samfundsinrättningen fullkomnas, desto mera samm insättas och af mångfaldigas j dess förhållanden. — Visserligen kunde man väl s5ga, att de äfven förenklas; ty de blifva i samma mån mera beroende at den eriga rättvisans och billighetens lagar; men det yitre lifvets verksamhetssfer utvidgas och omfatiar och åt rpeglar täsende modifikatioaer af viljan och begären, som med den vaknade fiiheten framträda i strid med sig sjelfva. Att tillämpa på ett längre framskridet sambhällsiillstånd, hvad som måhända kunde vara gillande för ett mera I ebildadt, vore derföre icke allenast oriktigt, utan läfven vådligt. För det första stulle det strida mot sanningens ide, emedin lagarna för en lägre Hifsverksamhet icke kunna i sig innefatta alla j bestämmelserna för det högre medvetandet och begrepp2t, och för det andra skulle derigen om jen häfiig strid uppkomma emellan de särskilda krafterna i steten, och ett sjukdomsafrö komma ait gro, som hotade det hela med undergång eller återgång till det förflutna, em icke någon oväntad räddning emellankomme. Beggedera måste anses oförenligt med den plan, som Försynen utstakat för mensklighetens uppfostran på jorden. — Alle kristelige religionslärare och vise erkänna, att ett mål är oss förelegdt; att vi i rastlöst sträfvande måste närma ess dertill, och att hvarjs steg framåt är en seger öfver oss sjelfva. Kärleken ti!l bröderna och tron på ett högre lif lägga de förra till grund för menniskoslöigtets lycksalighet, men öfverlemna åt de sednare utvecklingen af de läror och ; le nadsåsigter, som måste göra sig gällande i samhällslifvet, för att verkbggöra alla de sköna förhoppningar, som vakna i själen med känslan af dess ädlare natur. Och skulle väl någon rättsinnad och insigtsfull man kunna neka, att han har många och stora plig!er alt uppfylla på sin vandring genom lifvet, och att haa med längtan väct:r ett svar af tidehvarfvets upplysniag på alla de vigtiga f:ågor, som u;pså i hans inre vid hva:je svårare kollision, hvarje brydsam belägenhet i samhällei? Han lefver mihinda i sitt privata lif lycklig och sorglös; ban vårdar sig om sina egna angelägenheter med en framgång, som lofvar houom lugn och frid på sin ålderdom; han har ti!löfventycs en älskvärd och förhoppningsfull iami!j, hvars lycka och framtid han genom sitt arbete ville betrygga; men alli detia är icke nog: han har också eit fädernesland, vid hvars öden allt hans goda är fi. stadt, på hvars bestånd hela bavs trygghet ben ror, för hvars ära och blomstring hans hjerta känge: det lifligaste deltagande cch för hvars frihet bans förfäder stridit och fallit. Ä, icke detta tillräckligt att väcka bekymmer i hans sinne äfven under sjelfva glädjens skönare ögonlick? Huru skall han väraigt svara mot så nårga åligganden? Hurcu skall han hörsamma la de tysta aomanivgar till mångfaldig och ningdublad verksarahet för det ädla kall, som örsynen ålagt honom, och åt hvilket han bör gna alla sina krafter? Icke må han vänta af odra, att de skola uppfylla hans rum, och att r A