muatran at: alska OCh icCiva ior SILL lacxeruesJa.j. I sin barndom får ban t. ex. oftast icke uppvärma sin känsla af några fosterländska mianen; ty är han fattig och obemedlad, så förtvioar han vanligen i torftigh t, och hörer han till. de välmående och bidade klasserna, så uppfostras han sutingen uteslutande för sitt särskilda yrke, eller är det af Rom eller Greklaed ban går ati emoitaga sia första, egentlisa bildmiog. Deias språk och mythologi och nigra . fragmenter af deras historia och vilterket äro hans ungdoms förnämsta sysselsittoing, och när han ändtligen vänder sia båg åt den närvarande tiden och lifvets ve:kliga förhållanden, så är han som en främling från södern, och liksom fruktar den närmare bekantskapen med den strängare och miadre lyckl gt lottade norden. De:före blir också icke förhållandet så, som det borde vara; ty han lefver endast genom flygtiga studier i sitt fäderneslands kärlek. Tess ödea har han måhänla inhemtat ur ett ofullständigt -:kompendium; dess saga och fornrägrer har han knappast förnummit; dess strider för sin frihet, sina seder och sin stats författning ro honom nästan obekanta; utvecklingen af dess lagar och inrättningar har han aldrig följt med någon sirdeles uppmärksamhet från deras uppkomst; dess behof och dess tillgångar, dess närvarande ställning och ståndpunkt äro honom snart sagdt okända, och så komma brödomsorgerna och bekymren för befordran cch fortkomst, och rär han slutligen ser sig om i lifvet cch skall handla såsom medborgare, så står kan der och känner, hvad han icke kunde kärna, och tänker hvad han icke skulle tärka, om förhållandet med hans ungdom va:it anvorlunda. Det är liksom man här ville plantera ett träd oeh hemta jord och vatten fråa G ckland till dess näring; väl kunna himmelens vindar föra hit molnen från långt afligsna trakter och gifva svalka åt dess kona i khojdea; men sjelfva trädet miste likväl uppvexa och bära sina blommor och blad i den nordiska luten. Greklands och Roms sto-het gruzdades icke g2nom sådana frammande studier ; hvar ech en upprexte andeligen och lekamligea i sitt eget testerland; han kände sitt Lf i staten, och i dess jord grodde alla hans gladaste förhoppningar. Det var ett stort gemensamt lif, hvaraf hans eget blott var den lyckliga känslan af delade fröjder och njutningr. Väl kunde också faror och strider omhvärfva och bota hans frihet; men hans mod kunde icke falla, då det t. ex. gällde försvaret af det cviga Rom, der hans namn aldrig skulle glömmas. Men för vår tid är det en olycklig fördom, att fåsta sig med så stor förkärlek vid! det romerska och grekiska elementet i bildningen. Att klassisk lirdom är af högt värde, lärer väl ingen bestrida, och det inses utan svå! righet, at: en lefvande uppfattning af mensklighetens fortgsång genom tiderna ej är möjlig utan en förtrolig bekantskap med forntidens tänkare, historici och skalder; men det synes! vara en småsak att fäkta på lif och död om latinska grammatikan och att i dess formlära och syntax se sprikkunskapens begynnelse och ända. Hufvudsaken är ozekligen, att lära sig tänka, och fianves det ej något ämne till öfniog för tanken uiom latinet och g ekiskan ? Alit vårt tal är ju satser, omdömen och slutledningar, och ordningen och sammanhanget böra om möjligt vara änau strängare och tullkomligare i det som skrifves. Hvad annat söker man völ i latioet? Kan barnet ifrån vaggan lära sig be-l teckaa tingens mångfald och uttrycka sina känslor på något annat språk, så kan det äfven lära sig fatta tenkens lagar och språkmekanismen utan både latin och grekiska. Man talar om nödvändigheten att först studera ett sådant språk, som genom nominers och verbers bestämdare flexioner liksom utpregar i formen tamkens inre väsende, men månne icke detta är form i sig sjelf, och månne icke den tänkande hand-l. lingen och verksamheten tillräckligt modifiera och bestämma sig sjelfva i hvar och en fullstän-( dig tanka, för att fattas utan afseende på en yttre tillfällighet i formen? Jo, visserligen. Detl är vanans makt, som är så stor öfver menuniskorna, att de göra allt för att försvara och förfåkta sica älskade fördomar, och må de gernal: hänga sig fast dervid, blott att det högre icke uppoffras för detta småsktiga fikande efter seger i striden på den lärda rännarbanan! användes