Aftonbladet – 7 juli 1838, sida 2

Om ndagens händelser, gör Statst. några fö reflexioper, som koriligen kunna reduceras til följande omdömen. Uppträdet i Svea Hofrät och i Ålandsgränd förskrifver sig från en missledd rättskänsle, och tidningarne äre skuld till dem; man gör det omöjligt att få jurymän, om mean tadlar juryns domslut; trupperras uppbidarde var nörcigt äfven derföre, att din bär vistande utlärdska furstens säkerhet äfventyrade: vid eit folkupplopp. Nu vore det väl mycket lätt att förvärfva sig Statst:s beröm för orcningskärlek genom att hel enkelt instämma i fördömelsen öfver dessa fredsförstörare och orostiftare, som tillåtit äfven sj att yttra en opinion öfver dagens händelser Men vi, som icke föran!edt, men väl med vå uppmärksamhet följt de uppkomne oordnivgar. ne, beböfsa icke skydd bakom en sådan reser. vation; vi befinna oss i den position, att v !kucpa vera rättvisa År det verkeligen er i missledd rättskänsla, som försnledt uvpptä dena? voro kanslerernas åtel och juryns dom och hofrättens dom, rättvis?, voro de enliga mec I Principen för Svensk yttranderäti? Alla menniskor säga nej; känslens riktighet behöfver e arpat bevis. Rätskänslan var således icke I missledd; den var efier allas omdöme krävk och snsig sig hotad af svåräre kränkningar Stampnricgar i Hofrätten, sönderslagna rutor ho: Kansleren Nerman ochpereat åt Kansleren Hart mansdorff, var någres sött att yttra sin förtry. telse öfver denna kränkviog. Behagade Statst uppgifva bur den kunnat yttra sg annorledes Den skul!e måhända protesterat i tidningarne den skulle gått i deputation till Gud vet hvem; den skulle anlagt sorgdrägt och för en eller an nan månad satt sig i säck och asko. Allt det der är myckert vackert; men menniskorpa tänka icke så, och olyckan ville, att de tänkte nu såsom de alltid tänkt och tvifvelsutan alltid komma att tänka. De tänkte: icke allt våld bär i verlden hämmas med ord och tårar; de tärkte: hvad hjelper det att skrifva, det är just skviffriheten, som är hotad; hvad hjelper det at hålla tal? har man icke i trettio år ömsom pepprat och sockrat hvarandra med ord, och ändoek är vordet icke fritt; hvad bjelp ratt sörja och klaga? ju mer vi sörjt, dess mer sorg hafva vifått. De tänkte, kort ragdt, att just en af dem, som både tänkt och skrifvit och talat och icke gjort hemlighet af någotdera, måste stå tillrätta tom en missdådare och låta sig inneslutas som en ogerningtman. Och derpå yttrade de sig, på det enda sätt, som de tyckte stod dem till buds; de läto höra en liten inledning till detta ultima ratio hos folket, som svarar mot sabeln och kartescherna hos de mäktige, och den som öfver det ena skrifver honvi soit . . . . . måste äfven skrifva så öfver det andra. Då Statst. icke påkostade ett enda ord för att förekomma den vådliga friktionen mellan dessa tvenne yttersta instancer — kanske emedan hon visste sig intet vitsord äga — sökte vi med rågra ord förekomma den; nu då faran är förbi, anse vi för oädelt att lägga sten på bördan, och slå oss till riddare öfver deras ofärd, som då äfvertyrade något, för ati gifva luft åt sin rättskänsla. Hvad del tidningarne äga i det som passerat är, outransakligt. De flesta tidningar, utom Statst. hafva ärligt beskrifvit hvad som pasierat, och hvad rå de väl för att vissa saker passera? Men härom en annan gång. Statstidmingens uppgift, att den väpnade styrkans sammandregande rättfärdigas af omtankan för Storfurstens säkerhet vederlagges af alla om ständigheter, och ionefaltar ett trots af hela hufvudstadens medvetande. Statst. må, innan bon för hela Europa insinuerar devra för svenska folket kränkande förklaring, uppgifva, om någon oro förspordes, då den väpnade styrkan sammandrogs; om det Kovgl. slottet, om någon person, någon egendom, utom Fr Nermaus föosterrator, varit eller voro hotade; om något enda tecken till fiendilig sinnesstämning mot den höge gästen visat sig; omhan icke, just då sinnena mest retades, kringreste utan betäckning å hufvudstadens gator; om han icke dervid vänligt belsades af både låga och höga? Hvad juryn angår, får man nog tillfälle att derom yttra sig, Det ser imedlestid ut som Statst. verkligen vore obelåten med åasens händelser,, och ic ke funne dem lända hvarken till ära eller till underlättande af framtida planer. Sådant hade man förut bordt påtänka. Det förefaller så, som om de, hvilka styra land och rike hade