Aftonbladet – 6 juli 1838, sida 3

högaktaibgefon äger redan förut vissa sympathier för skrädderiet och denna nyttiga konsts utöfvare; som man vet, klåipar hon sjelf litet smått i handtverket, såsom att lappa, skarfva ihop, skära till, stryka öfver, vända ut och in, o.d. Den värde mästaren å sin sica dyrkar den förnäma tenten snart sogdt som ett helgon, som ew dame, för hvars färger hen vill slåss med sax eller nål, pom cck det vore mot en verld ; hon är bans tanke, rär ban träder på sin synål och när han tager sit sista styng, när han vaxir sitt silke och när han pressar ut en söm, och på lediga stunder diktsr han skaldestycken åt henne, såsom mean straxt skall få se. Ty, märk! den värde rmästaren är, som man väl redan kunnat fiona, en något ovanlig mästare, han är en man, som med lika skicklighet sköter pennan som nålen, med ett ord, en verklig litteratör, en som har ):beten att ge ut. Det har redan birjat glunkas om, att d:nna ömsesidiga vä!vilja gumman Miserva och mister Frendberg emellan en vacker deg torde öfvergå till någontivg allvarsammare. Hvem inser icke, att de båda parterna också på ett alldeles märkvärdigt sitt passa för hvarandra, och att ett äktenskap, sådant som deras, icke inleddt af någon blind passion, utan grundadt på inbördes stadgad högaktoing, skulle blifva ett af de Jyckligss:e, liksom att det skulle linda så den ena som den andra äkta hälften till mycken fromma! Gubben skulle hafva en som skötte hans kök och hans skaffe ier å ravir, och för gumman, hvars saker så sällaa äro rätt hela, vore det af icke ringa förmån att hafva en skräddare till man. Sedermera för hela fåderneslandet, i denna förening hvilken befåstad garanti för realiserandet af potstisbanken! Det ofvannämnda skaldestycket hafva vi funnit i en tidnivg vid namn Lottsedelon, hvaraf första nummern i dessa dagar utkommi: i Götheborg. Det är en till Minerva ställd dedikation framför en af Hr Frendberg till utgifvande ärnad sjelfbiografi. Man torde svårligen i ett m:ra devoueradt och pathetiskt språk kuuna tolka en riddexlig dyrkan, sådan, enligt hvad vi aotydt, den gode mästaren Frendberg bär i sitt hjesta för sin utkorade dame, den älskvärda med ugglan. Vi kunna icke neka oss nöjet att göra våra läsare delaktiga af den vackra kompositionen. Se här huru Hr Fsenadberg sjunger vid sin söm, jag vill säga, vid sin lyra: I Till Redaktionen af Svenska Minerva. Hell Dig! som kan Din strålblick skicka, In i det undersköna land, Der vishet bor — der man får dricka Vid ouppgrumlad källas rand; Der Du vet hämta — för att lära Åt Dina bröder — vett och dygd, Och ökar Dia och deras ära Med omsorg för vår fosterbygd: Som nyttjar snillet, för att skäcka Upplysning åt enfaldigt folk, Och gör det skickligt sjelf att tänka Och hedra Diz — Du tidens tolk! Du insåg värdet af den tanken, Att spara för en efterverld. O! åt mig hoppa: att i Banken, Vi mötas md vår offergärd. Ej kan jag skriva zom Prelater, (Och det gör ingenting — min sana) Men frågas om att älska Staten, Så gör jeg det så väl som han. Taz dessa blid — de vittse bira, Hur lifvet nöd och lust mig g.f. För hvad jag mer ej vill förtära, Men välment åt mitt land föräira, Skänk mig en blomma på mia graf.n MT VR SR a nn nns